… och hur känns det på en skala från 1-10 just nu med tanke på tävlingen i Kungsbacka som väntar i helgen..??

DUM fråga!! Och förresten är skalan alldeles för lågt satt…

Känslan av energi och aktivitetsnivå ligger på minst 120!! Kan man vara mer laddad!?  DVS laddad med nervositet… För hur jag än försöker så vill det sig inte med Deus sista ag 1 pinne, vi har haft många bättre lopp i Hopp 2 än i ag 1.. Oj. då .. det finns uppenbara risker med detta nu känner jag… Och nu får alla som försöker tänka positivt själva och inte hjälplöst vill dras ner i superonödiga negativa tankar sluta läsa nedanför ..

usch.. det blir lite .. ja en aning.. negativt tänk.. Men jag måste bara få ur mig detta först så lovar jag att tänka positivt igen ok?

En möjlig  trolig eller otrolig , sannolik eller osannolik konsekvens av mitt överladdade psyke kan bli att jag helt enkelt är så överladdad så jag rusar in på banan i blindo.. missar att vänta på startsignalen..glömmer banan.. eftersom jag missat att gå banan ordentligt på banvandringen för att jag hade så himla bråttom att få starta… att jag är sååå fokuserad framåt att jag glömmer titta på min hund.. som snopet sitter kvar vid starten ännu….

(ni som känner honom vet att han i ett sådant läge,  med en ofokuserad klantig matte snarare redan skulle befinna sig själv vid ett hinder i linjen lång fram i banan..kanske redan i mål!)

Nu var det sagt! så skönt… Om jag går tillbaka till det jag skrivit ovan så inser jag att jag uppenbarligen har ett stort akut behov av att hitta en lite mer lagom mental nivå där min hjärna snarare hjälper mig i stället på lördag.. Ska jobba på det!

OK dags för några positiva affirmationer:

Jag ska springa så det ryker!!!…. med min hund..!

Jag ska vara tydlig hela vägen på banan! …

Jag ska inte ge upp utan i stället kämpa hela vägen även om ngt blir fel..

Jag ska vara glad och positiv även om allt skulle krångla eller det blir plötsliga förändringar ..

Jag ska fokusera på att hitta flyt och harmoni tillsammans med min hund!

Jag ska göra precis som jag brukar göra på träning (…inte få panik och bromsa in när vi närmar oss balansen.. eller slalomet… fast det blir en svår vinkel…)

Kom just på en till affirmation.. Om jag diskar mig så ska jag vara lika glad ändå så min hund fortfarande tycker att agility är det bästa som finns!! (om ngn nu läser mellan raderna och finner en svag tendens till lite oroligt tänk .. så har ni helt rätt  helt fel!!!!!

All förändring börjar med mig själv.
Det är med mina tankar all förändring börjar /Kay Pollak.

Kan vi verkligen påverka vad vi tänker? Förändra vårt tankemönster? Klart vi kan säger jag.. men vill vi alltid?  När man är arg och tjurig och tänker elaka tankar om någon.. eller när vi är deppade och gräver ner oss ännu mer med musik som håller kvar den där melankoliska känslan.. Eller på tävlingsbanan när vi tänker att det ändå kommer att bli ett skitresultat. Självklart vill vi inte tänka så och självklart förstår vi att dessa negativa tankar inte direkt hjälper oss att göra saker bättre, att klara av något bättre. Ändå fastnar vi lätt i dessa tankar när de kommer smygande.. Så varför? Naturligtvis finns det ett syfte bakom detta. Något vinner vi alltid på att tänka som vi gör. Frågan är VAD?  Kanske känns det lättare att slippa hoppas för mycket och riskera att bli besvikna. Kanske vi bara just då behöver bli av med jobbiga känslor inombords och låta dem få luft en stund. Men något vinner vi på att tänka som vi gör, kanske något som gör det lättare just då men gör det sämre i längden. Som att tänka att vi kommer att diska oss på banan, då känns det inte lika jobbigt om det händer, desto jobbigare att tänka att man ska vinna men sedan inte göra det och behöva ta besvikelsen just då. Men vad är värst i längden…

Klart vi kan förändra hur vi tänker skrev jag. Ja, det tror jag, fast det är rätt svårt ibland. tex är det lättare att skylla på att saker som man är missnöjd över beror på någon annan. Det är någon annans fel helt enkelt hur vi känner oss, eller hur? På så sätt kan man skylla på andra och slippa ta eget ansvar för situationen. För ligger felet hos någon annan så är det ju inte så lätt att göra något åt saken, vi kan ju inte förändra andra, bara oss själva. Så då slipper vi jobba med oss själav också. Men då gör vi oss själva till offer för hur vi ser och tolkar en annan människas beteende. Jag kan tex välja att se någon annans ilska som ett uttryck för något specifikt behov hos den personen, en vädjan om förståelse? Ett rop på hjälp? Kanske bara en kram som behövs?

”Det är ditt fel att jag blir arg!!!!” ..fast kan det vara så att det är egentligen är mitt eget fel som väljer att bli arg pga det någon annan gör? Kanske jag blir arg för att det är jag själv som inte kan hantera situationen? Hmm.. tål att tänka på..

Ja, kanske vi är några som faktiskt försökt ändra på andra. Det skapar oftast bara irritation och ledsamhet eftersom det är så himla svårt. Vi kan inte styra hur andra gör men däremot vårt eget synsätt på det andra gör. VÄLJA att se det annorlunda. Eller varför inte välja att se på oss själva annorlunda. Negativa tankar om oss själva och det vi presterar lagras i vårt undermedvetna och fortsätter påverka oss. PÅ samma sätt kan positiva tankar, BILDER, som stannar kvar, hjälpa oss i olika situationer. Det är därför affirmationer fungerar dvs ord som vi upprepar ofta för oss själva i olika situationer. ”JAG ÄR DUKTIG; JAG KAN DET HÄR; VI KAN VINNA!” De skapar positiva bilder inom oss som hjälper oss att skapa ett bättre självförtroende inför olika situationer. Det är vi själva som har valet i våra händer,  vilka tankar vi låter få övertaget!

Kan kor hoppa långt? Eller har de ursäkter för att inte kunna göra det..? Det vet man ju.. kossor kan inte hoppa långt!

Det är lika sant som att din hund inte går upp en klass/tar pinne/vinner /klarar tiden etc  för att den inte vågar gå upp på gungan/inte hittar slalomingången/blir rädd för funktionären/har för korta ben/inte kan svänga snävt/har för dålig kondition……

Kan du inte? Kan inte din hund.. för att… bla bla bla.. eller är det bara ursäkter?

Lika bra att slå fast allt som ens hund faktiskt inte kan (ja, ja nu tänker jag ju inte positivt enligt klickerfilosofin, nej tvärtom faktiskt..)

Klart att det är,  självklart att det är hundens fel .. eller?

Det är ju ganska skönt faktiskt, att kunna säga att ens hund nog ändå inte klarar det.. att det är hunden som är rädd för gungan.. hunden som inte har ork att klara tiden.. trots att man ju tränat så himla mycket på just detta!!

Varför är det skönt säger ni?? Jo, men det är ju en så bra ursäkt för att slippa ransaka sig själv! Det är ju lättare att låtsas som ingenting och att slippa ta tag i VARFÖR det är som det är. Lättare att säga att hunden inte kan än att faktiskt våga tro att den KAN! Att slippa lägga ner så mycket tid och engagemang som behövs. För det är väl ju ändå ingen idé?

Men.. i stället skulle man ju kunna tänka att det går att träna så det fungerar. Att det egentligen är föraren som inte kan.. dvs det är ju ärligt talat oftast inte, eller aldrig,  hundens fel. Det är kanske lättare att säga att det är hunden som inte orkar springa tillräckligt snabbt när sanningen nog är att du själv inte tränat hundens kondition tillräckligt bra. Att säga  ”hunden är så rädd för gungan så den kryper upp så det är ingen idé för det kommer aldrig att gå i alla fall..” i stället för att ta ansvar för situationen och erkänna att man helt enkelt inte tränar korrekt eller tillräckligt mycket… nej.. det blir alldeles för jobbigt att ta tag i ……… Skyll på hunden i stället… Om man ändå tycker att man tränat så ”himla mycket” så har man nog inte tränat tillräckligt ändå  om hunden ändå inte klarar slalomingången, inte sitter kvar vid starten eller hoppar över kontaktfältet.

Nu var jag lite ironisk i raderna ovan men jag kan inte förstå dem som år efter år skyller på sin hund när det uppenbarligen är för lite el. inte tillräckligt bra träning som är orsaken. (ni som läser detta och verkligen VERKLIGEN gjort allt fast det inte fungerar ändå behöver inte bli sura nu och inte ta åt er av detta, men kanske ändå att ni inte hittat rätt nyckel ännu?)

Ok.. det kanske gick bra att ”blunda lite” i klass 1  men när du är uppe i klass 3 och ändå står där fortfarande och skyller på att din hund nog var lite trött i stället för att lägga ner tid på  konditionsträning el. jobba med motivation, eller fortfarande hoppas att det blir ”rätt” domare som är ”snäll” vid kontaktfälten i stället för att träna så kontaktfälten verkligen fungerar, så är det dags att inse fakta. Man når inte sina mål om man inte är beredd att kämpa för det, ingenting kommer gratis och det är INTE hundens fel!

Som en känd hundtränare brukar säga:” Din hund är en spegelbild av din egen förmåga som hundtränare” Så sant och ack så smärtsamt.. Jag skulle vilja lägga till.. ”och en spegelbild av DIN egen vilja, ork och motivation” .

Att börja tänka sanningsenligt och leta efter de verkliga orsakerna till problemen är första steget för att nå sina mål. Sedan att våga tro på både sig själv och sin hunds förmåga. Det gäller bara att hitta rätt verktyg. När man börjar tro att ens hund faktiskt KAN , och inte skyller ifrån sig längre, så kan man också börja jobba för det fullt ut.

Jag? jo.. alla har väl gjort sina misstag… hmm...

p.s  kor ÄR rätt duktiga på att hoppa långt när det verkligen gäller!

Jag är själv alldeles för långsam för honom.. [superemotions file="icon_wink.gif" title="Wink"] . Izor kan också vara riktigt snabb men han är tack vare mer erfarenhet mer benägen att ha koll på mig och rätta till sig så han kommer rätt även om jag handlar lite ”för sent” själv. Det är ju på både gott och ont… vill ju inte att han ska tappa fart pga mig..

Testade ju flera olika kombinationer på träningen för ett tag sedan, kombinationer som jag inte fått att fungera så bra som jag ville på tävling. Huvudsyftet är att spara tid!!!

Så.. Vad är hemligheten då?

Vi testade de olika delarna på flera olika sätt , med bakombyten = oftast … nästan alltid.. mitt första handsval på tävling…, framförbyten= börjar hinna med fler och fler på rätt ställe på banan… men..

Det som till min stora förvåning verkar fungera bäst för mig och min hund för att få till raka linjer, snäva svängar och för att behålla god fart… är att använda mig av blindbyten! Vilket jag nästan aldrig använder på tävling, gillar inte att släppa hunden bakom mig, bakom synhåll och dessutom är min fart och timing bedrövlig vid blindbyten.

Fast jag har ju knappt tränat på blindbyten heller, bara testat lite försiktigt några gånger, det blev som allra bäst med dem när jag sprang på ordentligt vill säga… Och det är ju förstås även en förutsättning vid övriga typer av byten med för att inte bromsa hunden.

Mitt STÖRSTA problem är att jag fortfarande inte vågar springa på riktigt offensivt.. inte ens tillräckligt på träning… Ibland är jag inte ens medveten om det   men… jag jobbar på det!

Så där är svaret på att lösa problemen med de fruktansvärt tråkiga få hundradelarna som ställt till det i pinnjakten i tusentals (nåja inte riktigt sååå många…) starter förra året.

Alltså, 1= våga vara offensiv ända fram till svåra svängar (hitta ”mötespunkter” och lita på att hunden fixar det han faktiskt klarar självständigt) OCH  2= att använda mig mycket oftare av blindbyten. En förutsättning är ju att träna oftare på blindbyten förstås

Något annat mycket positivt för mig vid användande av blindbyten är att jag kan vara framåtriktad hela tiden åt det håll hunden ska, jag har ju en förmåga att inte ha riktigt lika bra koll på exakt var hindren är placerade när jag vänder ryggen till dem…..

Min signal till hunden är att hålla ner handen på den sida hunden ska springa bakom mig och växla till att hålla ner handen på den sida hunden ska sluta upp nära mig, axlarna  vrider jag samtidigt bakåt mot hunden dvs  ”öppnar” jag upp på den sida hunden ska komma.

Ska bli kul att träna vidare på!!! Nästa gång jag banvandrar (Kungsbackas tävling) ska jag komma ihåg att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ till handling på banan förutom de gamla…. här ska göras blindbyten!!!

Får väl ta några disk på vägen för att kunna vinna sedan!!!!

Tänk att det verkligen ofta är så i livet att det efter regn kommer solsken.

Ljusa lyckliga ögonblick kommer precis i rätt tid innan skuggorna börjar ta grepp om livet.. Antagligen finns det en mening med det. Kanske man behöver de jobbiga stunderna för att glädja sig mer över de roliga.

Som i agilityn.. ibland känns det så tröstlöst att orka motivera sig att träna så mycket som man borde. Och just när man känner att man fastnat eller det känns svårt att komma vidare, att man är beredd att ge upp,  så kommer plötsligt det där härliga ögonblicket som gör att man får motivation att kämpa vidare. Det kan vara ett perfekt lopp där man känner totalt flyt.. eller en efterlängtad pinne… eller att det där man tränat på så länge plötsligt känns lätt. För att hålla motivationen och glädjen uppe så är det så viktigt att inte ha för höga mål men ändå våga drömma.

När man har för höga mål i agility så är det lätt att man i stället känner misslyckanden hela tiden. Dessutom borde man tänka på hur mycket man faktiskt uppnått, jämföra sig med hur det var innan.. hur mycket ens hund egentligen utvecklats.. hur mycket bättre man själv faktiskt blivit. Glädjas åt det man har i stället för att tänka på och vara missnöjd med det man ännu inte uppnått.

Jag har lättare för att sätta delmål …och realistiska mål för mina hundar.. men inte för mig själv. Borde tänka mer på det.. delmål gör ju att man har större chans att klara dem och på så vis håller man uppe sin egen motivation. Inte vara för hård mot sig själv om det råkar bli fel.

Det viktigaste är ju att man verkligen gör sitt bästa och tar tillvara på sina chanser.. och att man faktiskt lägger mer kraft och energi på det som känns bra i livet.. fokusera på det som ger energi till sig i stället för att lägga massa tid och engagemang på sådant som drar ut energi…

Att tänka på det man inte gjort bra.. t.ex. att tänka på varför man gjorde just så där under ett lopp när det blev fel.. det bidrar ju inte direkt till att det går bättre nästa gång.. men om man tänker på det man ändå klarat bra..så kan man i stället höja sitt självförtroende inför nästa lopp…

Varför ska det vara så svårt då???

Först: Izor har fyllt 6 år, jösses vad fort det går. Märks det något? Hmm.. Lite lugnare.. njaaa.. lite klokare, det har han alltid varit. Möjligtvis att han blivit lite mer följsam iaf på banan.  Men en toppenhärlig individ som ger mig stor glädje.

Grattis IZOR!!!!!!

Utvilad!  -Näää…. men ändå mkt nöjd med lovdagarna som varit. Som vanligt gick de alldeles för fort!!

Det allra bästa: Min älskling Izor vann Hopp 2:an , en riktig springbana, se bilden, genom ett jättefint lopp i Linköping och knep sista pinnen. Så under våren kommer det att bli debut i klass 3! Spännande! Äntligen var sekunderna på vår sida!

Banan började med hopphindret längst ner till höger på bilden, över långhopp, däck och hopp rakt fram. Sväng till vänster, hoppet mot släpet men det skulle inte tas då utan hunden skulle direkt svänga runt till höger runt ett hörn till nästa hopp tillbaka till hopp mot släpet och mot tunnel, sen mot hindret som syns som nr 2 på vänster sida av bilden mot slalom, rundsväng hopp, hopp, släp och tunnel igen men nu till hoppet närmast tunneln , sväng till vänster och 2 hopphinder nedåt på bilden mot mål, pust!

Jag har alltid tyckt att min hund ska ha vunnit någongång i klassen under för att det ska kännas rätt att klättra upp. Men med detta är han verkligen värdig, speciellt med tanke på att vi hade 28 lopp!!! förra året på pinnplats fast med tidsfel el. placering ngr hundradelar från pinnplats. Tala om rekord i att använda sig av metoden ”nära skjuter ingen hare” -strategi.

Apropå det…

Jag finner att det är en metod jag använder mig av annars också tyvärr… att vara så nära men inte våga!

Tex…

Nära att säga något oviktigt eller superviktigt men inte få ut det! Ska det vara så svårt?

Varför blir det så? För att skydda sig själv? ..eller för att skydda någon annan?

Nära att göra något jag längtat efter men inte ta steget, varför… rädd att misslyckas? Ser problemen det kan leda till istället för det jag kan vinna?
DÄR har vi det ju… precis som på agilitybanan…. där jag 1: snabbt noterar fällorna innan 2: jag SER den perfekta linjen som jag ”bara” behöver följa. Men jag kan inte blunda för fällorna..eller svårigheter i livet.. det är genom att möta svårigheter som man utvecklas och genom att klara dem som man blir starkare!

Måste komma ihåg mina mål!!!!

Ibland kan man lära sig mycket av våra hundar, då menar jag inte bara hur vi blir duktigare hundtränare utan även hur man borde förhålla sig till livet. Hundarnas liv verkar vara så bekymmersfritt ibland.. även om de ser ut att lida enormt tex. i längtan efter granntiken som löper…

Mina hundar är alltid glada när jag kommer hem och översvallar mig med sina känslor. De leker gärna och försöker få med mig också i mitt i nuet. Men ger jag mig själv tid att bara vara? Att leka lite i livet?
Inte bara leka som aktivitet utan att hitta känslan och attityden  mitt i alla måsten och stress.

Inte ta allting på alltför stort allvar.. Kunna släppa och gå vidare. Det sista är ju hundarna enormt duktiga på! Och deras enorma nyfikenhet är beundransvärd, i vilken ålder tappar man egentligen en del av det? Barn är ju så mycket nyfiknare än vuxna… fast där tycker jag att jag ligger rätt långt fram fortfarande..

Ibland kan jag uppleva dem som rent av dumdristiga i saker de hittar på.. risker de tar för att t.ex. få tag på  en eftertraktad leksak… de tappat ner någonstans. Men de VÅGAR ta risker. Vågar vi det? Att ta risker kan skrämma, rädslan kan hålla oss tillbaka. Och vi kanske missar något som skulle kunna leda till något väldigt positivt i slutändan.
Risken att bli sårad kanske… men vad missar jag då? Jag vinner kanske lite lugn en stund, känner mig trygg… Men missar kanske något fantastiskt. I kärlek måste man våga riskera att blir sårad. Våga för att vinna något bra. Precis som på tävlingsbanan med hundarna, våga riskera att diska mig för chansen att vinna!

Jag vet ju egentligen!!  Men det är så svårt att följa i praktiken! Antar att det handlar om självförtroende…

Egentligen är det inte så svårt att gissa sig till vad som krävs för att nå framgångar, vad som krävs för att man ska lyckas med sina idéer eller hur man borde göra för att nå till toppen. Många  framgångsrika föreläsare förespråkar ofta samma typer av ledord, ”tro på dig själv” ”våga”  ”det är du själv som måste göra jobbat” osv…. fast kanske i olika former av uttryck men ändå med samma betydelse. Ledord som skulle passa inom många olika typer av sammanhang, inom skola, företagande och även inom hundträning och speciellt då inför tävling.

”Tro på dig själv!” ..så självklart att det är viktigt.. men varför är det så svårt då? Jag antar att det är en av de stora egenskaparna hos dem som faktiskt lyckas bli något, som lyckas nå sina drömmar.

Jag har massor av idéer! Det är inga problem alls att hitta nya vägar och nya lösningar… Jag ser bara lite för många ”fällor” och” hinder” .. och dessa hindrar mig oftast redan i tanken..

Therese Albrechtson

Jag lyssnade på Therese  Albrechtson som föreläste på vår skola ikväll, hon har redan som ung blivit väldigt framgångsrik genom sitt entreprenörsskap och sina idéer. En sak hon var med och uppfann var  ”Bodyguard” dvs en spray som förblindar och färgar en angripare med röd färg. Sedan startade hon en egen klädkollektion ”GreyZone” .

Hennes budskap kan sammanfattas enligt följande:

Tro på dig själv
Kontakter är viktigt
Misstag är lärande
Varje minut har vi möjlighet att påverka våra liv
Gör det du är bra på
Se på livet som en möjlighet, inte ett problem
Ingen har samma förutsättningar
Den störste ledaren är du själv

Hmm… ska försöka påminna mig själv lite oftare om budskapet från föreläsningen, ett budskap som jag själv ofta försöker sprida till andra inte minst i arbetet… Jag ska bara kämpa lite mer för att inte bara komma ihåg detta.. utan även själv leva efter detta också inte bara i teorin utan även i praktiken.. där ute i verkligheten [superemotions file="icon_wink.gif" title="Wink"]

jenny damms hemsida

På träningen ikväll hos jenny Damm gjorde både han och Izor en hel del snygga rundor.. bra kontaktfält .. njaa, A-et krånglade liiite, och snabbt slalom. Vi tränade även på blindbyten vid olika hinder.. det vågar jag väl mest göra vid tunnlar under tävling… Men varför vågar jag inte egentligen? Nu när Deus är i 2:an så har jag ju alla möjligheter att våga satsa, våga utmana mig och honom… och träna på att lita på honom.  Vi tränade som sagt även på slalom , han har ju börjat gå ut ur slalomet vid 10:e pinnen igen… suck.. jag läste senast för ngn dag sedan i ett gammalt blogginlägg som jag skrev för över ett år sedan att ”Deus är väldigt säker på slalom och går sällan ur, troligen för att han är så bra grundtränad med klicker”  … jaha.. jag hade nästan glömt bort att det var så innan..varför har jag inte tränat slalom med klicker på ett tag nu då??  Skärpning gäller!! Vad skoj att jag alltid får lära mig något nytt hos Jenny.. jag förundras aldrig över hur mycket man egentligen har att lära sig.. så mycket som jag läst om agility och så många övningar jag provat..  Nu fick jag ett bra tips om att träna slalom på ett sätt som utmanar hunden att våga söka sig framåt i slalom trots att det finns något med ”bromseffekt” efter slalomet…  Och några nya tips om hur jag ska göra om han går ur… En sak är iaf viktig.. och det är att jag MÅSTE ta om slalomet tills det faktiskt fungerar helt.. även om det kan vara jobbigt när funktionärerna runt banan börjar tycka att det nog  räcker… Sedan springer vi självklart ut från banan så snabbt vi kan

Nu känns det lite bättre igen inför tävlingarna denna helg… förutom att jag är så otroligt trött efter ett mastodont arbetsvecka… men förhoppningsvis hinner jag vila ut lite på fre natt så jag är pigg igen på lördag morgon…