Klickercenter.se

Utbildning för djur & människor

• Kurser
• Föreläsningar
• Aktuellt
• Artiklar
• Fotogalleri
• Filmer
• Kontakt
• Agilityliv

Har fått mig en liten aning om….  vad som kan vara nyckeln till att lösa en del av mina svårigheter på banan… Även om jag faktiskt inte riktigt gillar svaret egentligen så får jag inse fakta och börja jobba mer för att lösa problemen. Hinner ju inte med Deus alls på banan, han är alldeles för snabb för mig.. rättelse:

Jag är själv alldeles för långsam för honom..  . Izor kan också vara riktigt snabb men han är tack vare mer erfarenhet mer benägen att ha koll på mig och rätta till sig så han kommer rätt även om jag handlar lite ”för sent” själv. Det är ju på både gott och ont… vill ju inte att han ska tappa fart pga mig..

Testade ju flera olika kombinationer på träningen för ett tag sedan, kombinationer som jag inte fått att fungera så bra som jag ville på tävling. Huvudsyftet är att spara tid!!!

Så.. Vad är hemligheten då?

Vi testade de olika delarna på flera olika sätt , med bakombyten = oftast … nästan alltid.. mitt första handsval på tävling…, framförbyten= börjar hinna med fler och fler på rätt ställe på banan… men..

Det som till min stora förvåning verkar fungera bäst för mig och min hund för att få till raka linjer, snäva svängar och för att behålla god fart… är att använda mig av blindbyten! Vilket jag nästan aldrig använder på tävling, gillar inte att släppa hunden bakom mig, bakom synhåll och dessutom är min fart och timing bedrövlig vid blindbyten.

Fast jag har ju knappt tränat på blindbyten heller, bara testat lite försiktigt några gånger, det blev som allra bäst med dem när jag sprang på ordentligt vill säga… Och det är ju förstås även en förutsättning vid övriga typer av byten med för att inte bromsa hunden.

Mitt STÖRSTA problem är att jag fortfarande inte vågar springa på riktigt offensivt.. inte ens tillräckligt på träning… Ibland är jag inte ens medveten om det   men… jag jobbar på det!

Så där är svaret på att lösa problemen med de fruktansvärt tråkiga få hundradelarna som ställt till det i pinnjakten i tusentals (nåja inte riktigt sååå många…) starter förra året.

Alltså, 1= våga vara offensiv ända fram till svåra svängar (hitta ”mötespunkter” och lita på att hunden fixar det han faktiskt klarar självständigt) OCH  2= att använda mig mycket oftare av blindbyten. En förutsättning är ju att träna oftare på blindbyten förstås

Något annat mycket positivt för mig vid användande av blindbyten är att jag kan vara framåtriktad hela tiden åt det håll hunden ska, jag har ju en förmåga att inte ha riktigt lika bra koll på exakt var hindren är placerade när jag vänder ryggen till dem…..

Min signal till hunden är att hålla ner handen på den sida hunden ska springa bakom mig och växla till att hålla ner handen på den sida hunden ska sluta upp nära mig, axlarna  vrider jag samtidigt bakåt mot hunden dvs  ”öppnar” jag upp på den sida hunden ska komma.

Ska bli kul att träna vidare på!!! Nästa gång jag banvandrar (Kungsbackas tävling) ska jag komma ihåg att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ till handling på banan förutom de gamla…. här ska göras blindbyten!!!

Får väl ta några disk på vägen för att kunna vinna sedan!!!!

Tänk att det verkligen ofta är så i livet att det efter regn kommer solsken.

Ljusa lyckliga ögonblick kommer precis i rätt tid innan skuggorna börjar ta grepp om livet.. Antagligen finns det en mening med det. Kanske man behöver de jobbiga stunderna för att glädja sig mer över de roliga.

Som i agilityn.. ibland känns det så tröstlöst att orka motivera sig att träna så mycket som man borde. Och just när man känner att man fastnat eller det känns svårt att komma vidare, att man är beredd att ge upp,  så kommer plötsligt det där härliga ögonblicket som gör att man får motivation att kämpa vidare. Det kan vara ett perfekt lopp där man känner totalt flyt.. eller en efterlängtad pinne… eller att det där man tränat på så länge plötsligt känns lätt. För att hålla motivationen och glädjen uppe så är det så viktigt att inte ha för höga mål men ändå våga drömma.

När man har för höga mål i agility så är det lätt att man i stället känner misslyckanden hela tiden. Dessutom borde man tänka på hur mycket man faktiskt uppnått, jämföra sig med hur det var innan.. hur mycket ens hund egentligen utvecklats.. hur mycket bättre man själv faktiskt blivit. Glädjas åt det man har i stället för att tänka på och vara missnöjd med det man ännu inte uppnått.

Jag har lättare för att sätta delmål …och realistiska mål för mina hundar.. men inte för mig själv. Borde tänka mer på det.. delmål gör ju att man har större chans att klara dem och på så vis håller man uppe sin egen motivation. Inte vara för hård mot sig själv om det råkar bli fel.

Det viktigaste är ju att man verkligen gör sitt bästa och tar tillvara på sina chanser.. och att man faktiskt lägger mer kraft och energi på det som känns bra i livet.. fokusera på det som ger energi till sig i stället för att lägga massa tid och engagemang på sådant som drar ut energi…

Att tänka på det man inte gjort bra.. t.ex. att tänka på varför man gjorde just så där under ett lopp när det blev fel.. det bidrar ju inte direkt till att det går bättre nästa gång.. men om man tänker på det man ändå klarat bra..så kan man i stället höja sitt självförtroende inför nästa lopp…

Varför ska det vara så svårt då???

Först: Izor har fyllt 6 år, jösses vad fort det går. Märks det något? Hmm.. Lite lugnare.. njaaa.. lite klokare, det har han alltid varit. Möjligtvis att han blivit lite mer följsam iaf på banan.  Men en toppenhärlig individ som ger mig stor glädje.

Grattis IZOR!!!!!!

Utvilad!  -Näää…. men ändå mkt nöjd med lovdagarna som varit. Som vanligt gick de alldeles för fort!!

Det allra bästa: Min älskling Izor vann Hopp 2:an , en riktig springbana, se bilden, genom ett jättefint lopp i Linköping och knep sista pinnen. Så under våren kommer det att bli debut i klass 3! Spännande! Äntligen var sekunderna på vår sida!

Banan började med hopphindret längst ner till höger på bilden, över långhopp, däck och hopp rakt fram. Sväng till vänster, hoppet mot släpet men det skulle inte tas då utan hunden skulle direkt svänga runt till höger runt ett hörn till nästa hopp tillbaka till hopp mot släpet och mot tunnel, sen mot hindret som syns som nr 2 på vänster sida av bilden mot slalom, rundsväng hopp, hopp, släp och tunnel igen men nu till hoppet närmast tunneln , sväng till vänster och 2 hopphinder nedåt på bilden mot mål, pust!

Jag har alltid tyckt att min hund ska ha vunnit någongång i klassen under för att det ska kännas rätt att klättra upp. Men med detta är han verkligen värdig, speciellt med tanke på att vi hade 28 lopp!!! förra året på pinnplats fast med tidsfel el. placering ngr hundradelar från pinnplats. Tala om rekord i att använda sig av metoden ”nära skjuter ingen hare” -strategi.

Apropå det…

Jag finner att det är en metod jag använder mig av annars också tyvärr… att vara så nära men inte våga!

Tex…

Nära att säga något oviktigt eller superviktigt men inte få ut det! Ska det vara så svårt?

Varför blir det så? För att skydda sig själv? ..eller för att skydda någon annan?

Nära att göra något jag längtat efter men inte ta steget, varför… rädd att misslyckas? Ser problemen det kan leda till istället för det jag kan vinna?
DÄR har vi det ju… precis som på agilitybanan…. där jag 1: snabbt noterar fällorna innan 2: jag SER den perfekta linjen som jag ”bara” behöver följa. Men jag kan inte blunda för fällorna..eller svårigheter i livet.. det är genom att möta svårigheter som man utvecklas och genom att klara dem som man blir starkare!

Måste komma ihåg mina mål!!!!

Efter en period där jag fann att jag äntligen började finna lite ro i kroppen så infann sig den berömda stressen igen.. alldeles för mycket att tänka på och saker att ta itu med. Även om det är en del roliga saker också så kräver det ändå energi .. vilket varit en bristvara under vintern.

Ibland kan man lära sig mycket av våra hundar, då menar jag inte bara hur vi blir duktigare hundtränare utan även hur man borde förhålla sig till livet. Hundarnas liv verkar vara så bekymmersfritt ibland.. även om de ser ut att lida enormt tex. i längtan efter granntiken som löper…

Mina hundar är alltid glada när jag kommer hem och översvallar mig med sina känslor. De leker gärna och försöker få med mig också i mitt i nuet. Men ger jag mig själv tid att bara vara? Att leka lite i livet?
Inte bara leka som aktivitet utan att hitta känslan och attityden  mitt i alla måsten och stress.

Inte ta allting på alltför stort allvar.. Kunna släppa och gå vidare. Det sista är ju hundarna enormt duktiga på! Och deras enorma nyfikenhet är beundransvärd, i vilken ålder tappar man egentligen en del av det? Barn är ju så mycket nyfiknare än vuxna… fast där tycker jag att jag ligger rätt långt fram fortfarande..

Ibland kan jag uppleva dem som rent av dumdristiga i saker de hittar på.. risker de tar för att t.ex. få tag på  en eftertraktad leksak… de tappat ner någonstans. Men de VÅGAR ta risker. Vågar vi det? Att ta risker kan skrämma, rädslan kan hålla oss tillbaka. Och vi kanske missar något som skulle kunna leda till något väldigt positivt i slutändan.
Risken att bli sårad kanske… men vad missar jag då? Jag vinner kanske lite lugn en stund, känner mig trygg… Men missar kanske något fantastiskt. I kärlek måste man våga riskera att blir sårad. Våga för att vinna något bra. Precis som på tävlingsbanan med hundarna, våga riskera att diska mig för chansen att vinna!

Ord snurrar runt i huvudet just nu efter en föreläsning tisdag kväll.. ord som egentligen borde vara upplyftande men som tvärtom konstigt nog fick mig att tappa lite gnista…. Kanske för att jag blir så ledsamt medveten om mina egna svagheter…  Ord som fastnat är :  ”våga vinna”  ”Du kan”  ”Du själv avgör vilken väg du tar..”  ”begränsningar sätter du själv”  ”jobba utifrån vad du har här och nu”

Jag vet ju egentligen!!  Men det är så svårt att följa i praktiken! Antar att det handlar om självförtroende…

Egentligen är det inte så svårt att gissa sig till vad som krävs för att nå framgångar, vad som krävs för att man ska lyckas med sina idéer eller hur man borde göra för att nå till toppen. Många  framgångsrika föreläsare förespråkar ofta samma typer av ledord, ”tro på dig själv” ”våga”  ”det är du själv som måste göra jobbat” osv…. fast kanske i olika former av uttryck men ändå med samma betydelse. Ledord som skulle passa inom många olika typer av sammanhang, inom skola, företagande och även inom hundträning och speciellt då inför tävling.

”Tro på dig själv!” ..så självklart att det är viktigt.. men varför är det så svårt då? Jag antar att det är en av de stora egenskaparna hos dem som faktiskt lyckas bli något, som lyckas nå sina drömmar.

Jag har massor av idéer! Det är inga problem alls att hitta nya vägar och nya lösningar… Jag ser bara lite för många ”fällor” och” hinder” .. och dessa hindrar mig oftast redan i tanken..

Therese Albrechtson

Jag lyssnade på Therese  Albrechtson som föreläste på vår skola ikväll, hon har redan som ung blivit väldigt framgångsrik genom sitt entreprenörsskap och sina idéer. En sak hon var med och uppfann var  ”Bodyguard” dvs en spray som förblindar och färgar en angripare med röd färg. Sedan startade hon en egen klädkollektion ”GreyZone” .

Hennes budskap kan sammanfattas enligt följande:

Tro på dig själv
Kontakter är viktigt
Misstag är lärande
Varje minut har vi möjlighet att påverka våra liv
Gör det du är bra på
Se på livet som en möjlighet, inte ett problem
Ingen har samma förutsättningar
Den störste ledaren är du själv

Hmm… ska försöka påminna mig själv lite oftare om budskapet från föreläsningen, ett budskap som jag själv ofta försöker sprida till andra inte minst i arbetet… Jag ska bara kämpa lite mer för att inte bara komma ihåg detta.. utan även själv leva efter detta också inte bara i teorin utan även i praktiken.. där ute i verkligheten

Oj oj… tänk att det ändå kan vara så kul att träna! Ibland glömmer jag tyvärr bort det lite..  Sedan Deus kom upp i hopp 2:an så kom jag av mig lite med träningen.. det kändes lite orättvist mot honom att tävla de svåra banorna som det faktiskt ofta är i hopp 2 numera. Konstigt nog upplever jag oftast agilitybanorna som lättare!? Man kan undra om domarna kommit överens om att fixa till så svåra banor så vi håller oss kvar i 2:an ett bra tag.. de är ju så många redan i ändstationen… Åh andra sidan… det är himla kul att få köra ett klass 1 lopp.. speciellt efter att jag nyss kört ett klass 2 lopp! Det går ju så mkt lättare. Så Deus får gärna vara kvar i ag. 1 ett tag till… Roligare banor där ju!! sista pinnen kommer väl ändå när vi är redo antar jag.  Det skulle bara underlätta lite för tävlingsåkandet om han liksom brorsan fick tävla i 2:an helt. Sett till hans prestationer ibland på tävling och träning så har han väldigt hög kapacitet att nå riktigt långt! Bara jag själv får ordning på handling  och på mina ben… Då är egentligen inte ens en VM bana något problem för honom… Problemet är bara att jag vet precis HUR jag ska handla… men när jag springer med honom så gör jag  ju ändå inte så!!  Jag vet precis i teorin.. men får inte till det i pratiken med min kropp just då i farten.. som om hjärnan inte når ända ner till benen med sina direktiv.. På något sätt så bromsar jag ofta mig själv.. oftast omedvetet… när jag egentligen borde springa på av bara sjutton… men det handlar väl om att jag inte riktigt litar på honom helt… Och när jag inte springer på ordentligt så tycker Deus att jag är tråkig.. och eftersom han har så mkt vilja att hitta vägar.. se linjer.. så tar han tag i uppgiften själv i stället när jag inte hänger med och visar vägen ordentligt. Och så har jag en otrevlig förmåga att ropa hans namn när han inte ska svänga mot mig.. (ska det vara så svårt att säga ”hopp!”?)

jenny damms hemsida

På träningen ikväll hos jenny Damm gjorde både han och Izor en hel del snygga rundor.. bra kontaktfält .. njaa, A-et krånglade liiite, och snabbt slalom. Vi tränade även på blindbyten vid olika hinder.. det vågar jag väl mest göra vid tunnlar under tävling… Men varför vågar jag inte egentligen? Nu när Deus är i 2:an så har jag ju alla möjligheter att våga satsa, våga utmana mig och honom… och träna på att lita på honom.  Vi tränade som sagt även på slalom , han har ju börjat gå ut ur slalomet vid 10:e pinnen igen… suck.. jag läste senast för ngn dag sedan i ett gammalt blogginlägg som jag skrev för över ett år sedan att ”Deus är väldigt säker på slalom och går sällan ur, troligen för att han är så bra grundtränad med klicker”  … jaha.. jag hade nästan glömt bort att det var så innan..varför har jag inte tränat slalom med klicker på ett tag nu då??  Skärpning gäller!! Vad skoj att jag alltid får lära mig något nytt hos Jenny.. jag förundras aldrig över hur mycket man egentligen har att lära sig.. så mycket som jag läst om agility och så många övningar jag provat..  Nu fick jag ett bra tips om att träna slalom på ett sätt som utmanar hunden att våga söka sig framåt i slalom trots att det finns något med ”bromseffekt” efter slalomet…  Och några nya tips om hur jag ska göra om han går ur… En sak är iaf viktig.. och det är att jag MÅSTE ta om slalomet tills det faktiskt fungerar helt.. även om det kan vara jobbigt när funktionärerna runt banan börjar tycka att det nog  räcker… Sedan springer vi självklart ut från banan så snabbt vi kan

Nu känns det lite bättre igen inför tävlingarna denna helg… förutom att jag är så otroligt trött efter ett mastodont arbetsvecka… men förhoppningsvis hinner jag vila ut lite på fre natt så jag är pigg igen på lördag morgon…