Lika bra att slå fast allt som ens hund faktiskt inte kan (ja, ja nu tänker jag ju inte positivt enligt klickerfilosofin, nej tvärtom faktiskt..)

Klart att det är,  självklart att det är hundens fel .. eller?

Det är ju ganska skönt faktiskt, att kunna säga att ens hund nog ändå inte klarar det.. att det är hunden som är rädd för gungan.. hunden som inte har ork att klara tiden.. trots att man ju tränat så himla mycket på just detta!!

Varför är det skönt säger ni?? Jo, men det är ju en så bra ursäkt för att slippa ransaka sig själv! Det är ju lättare att låtsas som ingenting och att slippa ta tag i VARFÖR det är som det är. Lättare att säga att hunden inte kan än att faktiskt våga tro att den KAN! Att slippa lägga ner så mycket tid och engagemang som behövs. För det är väl ju ändå ingen idé?

Men.. i stället skulle man ju kunna tänka att det går att träna så det fungerar. Att det egentligen är föraren som inte kan.. dvs det är ju ärligt talat oftast inte, eller aldrig,  hundens fel. Det är kanske lättare att säga att det är hunden som inte orkar springa tillräckligt snabbt när sanningen nog är att du själv inte tränat hundens kondition tillräckligt bra. Att säga  ”hunden är så rädd för gungan så den kryper upp så det är ingen idé för det kommer aldrig att gå i alla fall..” i stället för att ta ansvar för situationen och erkänna att man helt enkelt inte tränar korrekt eller tillräckligt mycket… nej.. det blir alldeles för jobbigt att ta tag i ……… Skyll på hunden i stället… Om man ändå tycker att man tränat så ”himla mycket” så har man nog inte tränat tillräckligt ändå  om hunden ändå inte klarar slalomingången, inte sitter kvar vid starten eller hoppar över kontaktfältet.

Nu var jag lite ironisk i raderna ovan men jag kan inte förstå dem som år efter år skyller på sin hund när det uppenbarligen är för lite el. inte tillräckligt bra träning som är orsaken. (ni som läser detta och verkligen VERKLIGEN gjort allt fast det inte fungerar ändå behöver inte bli sura nu och inte ta åt er av detta, men kanske ändå att ni inte hittat rätt nyckel ännu?)

Ok.. det kanske gick bra att ”blunda lite” i klass 1  men när du är uppe i klass 3 och ändå står där fortfarande och skyller på att din hund nog var lite trött i stället för att lägga ner tid på  konditionsträning el. jobba med motivation, eller fortfarande hoppas att det blir ”rätt” domare som är ”snäll” vid kontaktfälten i stället för att träna så kontaktfälten verkligen fungerar, så är det dags att inse fakta. Man når inte sina mål om man inte är beredd att kämpa för det, ingenting kommer gratis och det är INTE hundens fel!

Som en känd hundtränare brukar säga:” Din hund är en spegelbild av din egen förmåga som hundtränare”  Så sant och ack så smärtsamt.. Jag skulle vilja lägga till.. ”och en spegelbild av DIN egen vilja, ork och motivation” .

Att börja tänka sanningsenligt och leta efter de verkliga orsakerna till problemen är första steget för att nå sina mål. Sedan att våga tro på både sig själv och sin hunds förmåga. Det gäller bara att hitta rätt verktyg. När man börjar tro att ens hund faktiskt KAN , och inte skyller ifrån sig längre, så kan man också börja jobba för det fullt ut.

Jag? jo.. alla har väl gjort sina misstag… hmm...

… och hur känns det på en skala från 1-10 just nu med tanke på tävlingen i Kungsbacka som väntar i helgen..??

DUM fråga!! Och förresten är skalan alldeles för lågt satt…

Känslan av energi och aktivitetsnivå ligger på minst 120!! Kan man vara mer laddad!?  DVS laddad med nervositet… För hur jag än försöker så vill det sig inte med Deus sista ag 1 pinne, vi har haft många bättre lopp i Hopp 2 än i ag 1.. Oj. då .. det finns uppenbara risker med detta nu känner jag… Och nu får alla som försöker tänka positivt själva och inte hjälplöst vill dras ner i superonödiga negativa tankar sluta läsa nedanför ..

usch.. det blir lite .. ja en aning.. negativt tänk.. Men jag måste bara få ur mig detta först så lovar jag att tänka positivt igen ok?

En möjlig  trolig eller otrolig , sannolik eller osannolik konsekvens av mitt överladdade psyke kan bli att jag helt enkelt är så överladdad så jag rusar in på banan i blindo.. missar att vänta på startsignalen..glömmer banan.. eftersom jag missat att gå banan ordentligt på banvandringen för att jag hade så himla bråttom att få starta… att jag är sååå fokuserad framåt att jag glömmer titta på min hund.. som snopet sitter kvar vid starten ännu….

(ni som känner honom vet att han i ett sådant läge,  med en ofokuserad klantig matte snarare redan skulle befinna sig själv vid ett hinder i linjen lång fram i banan..kanske redan i mål!)

Nu var det sagt! så skönt… Om jag går tillbaka till det jag skrivit ovan så inser jag att jag uppenbarligen har ett stort akut behov av att hitta en lite mer lagom mental nivå där min hjärna snarare hjälper mig i stället på lördag.. Ska jobba på det!

OK dags för några positiva affirmationer:

Jag ska springa så det ryker!!!…. med min hund..!

Jag ska vara tydlig hela vägen på banan! …

Jag ska inte ge upp utan i stället kämpa hela vägen även om ngt blir fel..

Jag ska vara glad och positiv även om allt skulle krångla eller det blir plötsliga förändringar ..

Jag ska fokusera på att hitta flyt och harmoni tillsammans med min hund!

Jag ska göra precis som jag brukar göra på träning (…inte få panik och bromsa in när vi närmar oss balansen.. eller slalomet… fast det blir en svår vinkel…)

Kom just på en till affirmation.. Om jag diskar mig så ska jag vara lika glad ändå så min hund fortfarande tycker att agility är det bästa som finns!! (om ngn nu läser mellan raderna och finner en svag tendens till lite oroligt tänk .. så har ni helt rätt  helt fel!!!!!

All förändring börjar med mig själv.
Det är med mina tankar all förändring börjar /Kay Pollak.

Kan vi verkligen påverka vad vi tänker? Förändra vårt tankemönster? Klart vi kan säger jag.. men vill vi alltid?  När man är arg och tjurig och tänker elaka tankar om någon.. eller när vi är deppade och gräver ner oss ännu mer med musik som håller kvar den där melankoliska känslan.. Eller på tävlingsbanan när vi tänker att det ändå kommer att bli ett skitresultat. Självklart vill vi inte tänka så och självklart förstår vi att dessa negativa tankar inte direkt hjälper oss att göra saker bättre, att klara av något bättre. Ändå fastnar vi lätt i dessa tankar när de kommer smygande.. Så varför? Naturligtvis finns det ett syfte bakom detta. Något vinner vi alltid på att tänka som vi gör. Frågan är VAD?  Kanske känns det lättare att slippa hoppas för mycket och riskera att bli besvikna. Kanske vi bara just då behöver bli av med jobbiga känslor inombords och låta dem få luft en stund. Men något vinner vi på att tänka som vi gör, kanske något som gör det lättare just då men gör det sämre i längden. Som att tänka att vi kommer att diska oss på banan, då känns det inte lika jobbigt om det händer, desto jobbigare att tänka att man ska vinna men sedan inte göra det och behöva ta besvikelsen just då. Men vad är värst i längden…

Klart vi kan förändra hur vi tänker skrev jag. Ja, det tror jag, fast det är rätt svårt ibland. tex är det lättare att skylla på att saker som man är missnöjd över beror på någon annan. Det är någon annans fel helt enkelt hur vi känner oss, eller hur? På så sätt kan man skylla på andra och slippa ta eget ansvar för situationen. För ligger felet hos någon annan så är det ju inte så lätt att göra något åt saken, vi kan ju inte förändra andra, bara oss själva. Så då slipper vi jobba med oss själav också. Men då gör vi oss själva till offer för hur vi ser och tolkar en annan människas beteende. Jag kan tex välja att se någon annans ilska som ett uttryck för något specifikt behov hos den personen, en vädjan om förståelse? Ett rop på hjälp? Kanske bara en kram som behövs?

”Det är ditt fel att jag blir arg!!!!” ..fast kan det vara så att det är egentligen är mitt eget fel som väljer att bli arg pga det någon annan gör? Kanske jag blir arg för att det är jag själv som inte kan hantera situationen? Hmm.. tål att tänka på..

Ja, kanske vi är några som faktiskt försökt ändra på andra. Det skapar oftast bara irritation och ledsamhet eftersom det är så himla svårt. Vi kan inte styra hur andra gör men däremot vårt eget synsätt på det andra gör. VÄLJA att se det annorlunda. Eller varför inte välja att se på oss själva annorlunda. Negativa tankar om oss själva och det vi presterar lagras i vårt undermedvetna och fortsätter påverka oss. PÅ samma sätt kan positiva tankar, BILDER, som stannar kvar, hjälpa oss i olika situationer. Det är därför affirmationer fungerar dvs ord som vi upprepar ofta för oss själva i olika situationer. ”JAG ÄR DUKTIG; JAG KAN DET HÄR; VI KAN VINNA!” De skapar positiva bilder inom oss som hjälper oss att skapa ett bättre självförtroende inför olika situationer. Det är vi själva som har valet i våra händer,  vilka tankar vi låter få övertaget!

Dags att börja bygga upp sin egen styrka och kondition igen innan tävlingarna drar igång på allvar för året. Allt fler agilityvänner börjar fundera över hur de själva kan göra för att bli snabbare på banan, kunna svänga snabbt åt olika håll , accelara snabbt osv. Fysisk träning för sig själv går hand i hand med tävlingspsykologi. Hur man tänker kring träning och tävling påverkar naturligtvis de resultat man sedan får.

För ett tag sedan hade tv4 en intressant diskussion i morgon tv-soffan. En Idrottspsykologisk rådgivare , Johan Plate, för elitidrottare sa bl.a:

Man ska fråga sig varför man kämpar, vad är det man egentligen vill uppnå, man måste vara medveten om att det man ”betalar” i form av insatser ger väldigt lite utdelning procentuellt sett.

Det krävs många förluster för att bli en vinnare! Är insatsen värd resultatet? Annars får man ändra sina insatser.

Det är viktigt att tänka på hjärnans belöningscentrum (!) , om den inte stimuleras så tappar man motivationen, det är alltså väldigt viktigt med delmål som man verkligen kan uppnå så man känner sig ”lyckad” och får positiva känslor.

Delmålen får inte vara för högt satta (jämför med en kriterieplan för din hund, var inte hårdare än så mot dig själv heller)

Värt att tänka på!

Det är väldigt viktigt att gå tillbaka  till grundträning ibland… nej nu ljuger jag .. det är viktigt att gå tillbaka till grundträning OFTA.

Hur ofta på en skala t.ex. har jag belönat min hund för att han tar ett hopphinder bra? För att han utför däcket korrekt?? hmm…. jämfört med belöningsfrekvensen på balanshinder och slalom så är det ALLDELES för få belöningar vid andra hinder.

Även om jag påminner mig själv och hur viktigt det är. Jag har anammat tankarna som Susan Garret delar med sig av i sin film Success with one jump där hon säger att ett hopphinder ska representera typ en ”miljon” i hundens ögon. Tänk dig själv, om du fick en 20:a varje gång du går till jobbet ( eller inget alls i värsta fall)  så skulle du inte utföra ditt jobb med någon större glädje …om du nu skulle gå dit alls..men om du en dag plötsligt får en miljon för varje arbetsdag så skulle du inte vilja göra annat än att jobba!!

Självklart springer även din hund snabbare och med mer entusiasm om det vet att det där hindret betyder chans på något väldigt speciellt!

Jag har gjort en översättning av Susans film för att det ska bli lättare för mig själv att träna enligt hennes metoder för grundträning .

Jag tar inte med så mycket just nu men här är några ex. på saker att tänka på:

Grundstenar att jobba med innan man går vidare:

• För att hunden ska tycka att det är roligt och ha en vilja att hoppa ett hinder måste man bygga upp hindrets värde för hunden. Hindret ska alltså representera något mycket värdefullt som hunden är villig att jobba för.
• Hunden måste få en förståelse för hur den ska hoppa, dvs. den måste få lära sig en teknik som fungerar
• Genom ”shadow-handling” dvs. cirkelträning på marken bygger man upp en förståelse hos hunden för hur den ska följa dina kroppsrörelser
• Starträning och att kunna sitta stilla vid start ska tränas innan hinderträningen påbörjas

Hur gärna vill du bli riktigt bra på agility?

Har du den rätta viljan? Och är beredd att kämpa för det du vill??

Det kan vara bra att tänka på detta ibland när det känns som om man inte riktigt når sina mål… Gör man det som krävs egentligen i förhållande till sina drömmar?

Susan Garret har en läsvärd blogg. På engelska förstås,  Läs mer på: http://susangarrett.wordpress.com

Här kommer en liten sammanfattning utifrån ett bra inlägg .

Hon ställde en fråga till agilitytävlande handlers om vad de anser skiljer dem från de allra bästa i världen..

Inte så svåra saker egentligen i teorin men kanske svårare i praktiken att uppnå…

Naturligtvis är topphandlers väldigt duktiga på att träna noggrannt och har oftast ett enormt engagemang för agilityn.

För oss som .. ÄNNU… inte är med i toppskiktet men kanske vill nå dit… är det en bra att läsa dessa tankar om skillnaderna som en påminnelse till sig själv om vad som krävs.

En sammanfattning:

• Engagemang, känsla för timing, förmåga att lita på sin hund och ett bra tekniskt kunnande
• Den mängd tid man ägnar åt träning, kvalitet på träning, att ha en duktig instruktör och coach.
• Hängivenhet och erfarenhet
• Personliga mål, att kunna sätta rätt delmål. ”se sig själv” -egen medvetenhet om sig själv och sin hund.
• Viljan att vinna, uthållighet att kämpa för sina mål, förmåga att våga ta risker,
• Tydliga signaler, konsekvent handling och därmed en exakt och fin kommunikation och förståelse mellan hund och förare
• Kunna vara koncentrerad till fullo, vara ”här och nu” med sin hund under både träning och tävling,
• Självsäkerhet hos både förare och hund
• Egen fysik och kondition, snabbhet, rörelseförmåga och uthållighet.
• Förmåga att kunna prestera bra även under hög press och under växlande förutsättningar, kunna anpassa sig till plötsliga förändringar
• Att göra saker som är tråkigt roliga i stället, att ha roligt och uppskatta även det som är ”jobbigt” att träna på. Att ha roligt tillsammans med sin hund.
• Inte vara rädd att prova nya vägar – metoder och förmåga att lära sig av sina misstag och se det positiva.
• Att vara duktig på att banvandra på ett effektivt sätt, kunna analysera och planera sina vägar väl och ha bra förståelse för exakthet och viktiga detaljer.
• Att kunna se möjligheterna och inte se på svårigheterna .
• Att aldrig tveka på banan!
• Hur mycket man älskar att hålla på med agility!!

Ju fler av dessa punkter som uppfylls desto större chans att verkligen kunna bli bland de bästa. Självklart spelar det en roll vad man är för person och vilken hund man har, en talangfull hund och en talangfull förare är förstås en fantastisk kombination… men utan ovanstående ingredienser kanske man når en bit på vägen men med säkerhet inte ända upp till toppen….  Dags att vara ärlig med sig själv! … Jag har lite mer att jobba vidare på om man säger så… fast jag har ..väl.. inte direkt tänkt att vara med på VM en dag.. men inställningen till träning och tävling är lika viktig ändå oavsett om man ”bara” vill delta i  SM, DM, klubbmästerskap, eller nå första platsen på en vanlig officiell tävling… VILJAN att vinna och

..att VÅGA VINNA!

Ok, han är vääääldigt snabb.. och jag är inte det.. hrmm.. men han borde väl inte plötsligt bara springa förbi hinder som faktiskt står rakt i hans linje då.. suck.. Jaja… nu måste jag hårdträna grunderna igen trots att jag underhåller dem regelbundet.

Alla hundar lär sig genom erfarenhet. Men antalet gånger som en viss situation måste upprepas för en hund för att den ska lägga det på minnet varierar. Om upplevelsen som särskilt fördelaktig för honom, dvs ger hunden något värdefullt att vinna på det så lär sig hunden det lättare och snabbare.

Likaså så lär sig ju hunden snabbt att undvika det som leder till otrevligheter eller situationer som missgynnar den. Liksom ett barn som bränner sig på spisen så lär sig hunden att undvika saker som orsakat obehag hos hunden eller helt enkelt inte gett den något att vinna på det.

Nu måste jag noggrannt fundera igenom vad det är exakt som gör att min hund plötsligt springer förbi ett hinder men gärna hoppar ett annat ”fel” hinder i hans väg . Vad vinner han på det? Eller rättare sagt hur ska jag kunna öka motivationen hos honom att ”välja” rätt? Ännu mer belöningar och mycket tydligare handling krävs iaf.. Nu när jag studerat VM deltagarnas hundar så kan man ju konstatera att de i de flesta fall är supersnabba men ändå hinner förarna med att visa vägen, och inte särskilt många använder handling på avstånd hela vägen för det.. Jag måste också hinna placera mig bättre, hitta bra linjer för hunden och måste också hinna handla bättre!

*får inte ge upp!!!*

Ska träna på slalomingångarna med hjälp av Bermudatriangeln nu..

Numera har jag  funnit en del inspiration hos några av de bästa hundtränarna i Sverige, inom agility: Jenny Damm, vars handlingstil passar mig och mina hundar väldigt bra.

Inom lydnad och etologitänk är Kent Svartberg en av dem som bidragit till mer fördjupade kunskaper.

Jag var på en studiedag där Kent föreläste om bl.a. ”rasnycklar”, tävlingspsykologi och hjälpte oss att koppla den senaste forskningen till praktisk träning med hundarna.

Idag när jag tränar agility eller klickerträning tänker jag mycket mer på hur hunden tolkar situationer och varför den reagerar som den gör.

Några ord som Kent sa har dykt upp i mina tankar just nu:

För att få ordning på mina vänster-höger kommandon som jag inte får signalsäkra utan att använda kroppsignaler: Jag vill kunna minska ner på mina hjälper för att det ska funka på banan.

Kent sa:

Om att kunna minska på hjälper:

-Minska ner successivt i små steg

-Variera mellan hjälp och utan hjälp

-Ta bort hjälp men acceptera kvalitetsförsämring.. jobba upp igen med kriterier

Om belöningsträning:

-Målet är att hunden ska veta VAD den får belöningar för, och VILJA göra rätt.

Jag vill få snabbare kontaktfält..

Kent sa:

-Fråga dig vilka utföranden som ska belönas..

-Om man bara belönar de bästa prestationerna finns risk att hunden tappar motivationen..

-Om man använder utebliven belöning för de sämsta prestationerna?.. Kan bli för mkt belöningar..

-Belöna i stället allt över genomsnittet!.. En del hundar får belöningar för vad som helst vilket inte förbättrar kvaliteten..

Om att hunden ska kunna prestera lika bra fast den VET att jag inte har godis med mig på banan..

Kent sa:

-Hunden ska kunna prestera lika bra på tävling som på träning.. Oftast gör vi felet att bara använda hjälper som vi inte får använda i tävlingssituationen.

-Etablera tävlingsmässiga belöningar vid sidan av andra -använd dem för att bekräfta ex. träning:  mkt beröm/social belöning före godis, tävling: mkt beröm/social kontakt.. men inget godis.

-variera belöningstillfället, ibland när hunden är på väg att börja, ibland mitt i , ibland efter prestationen.

-Träna i tävlingslika situationer!

-Överträna, lär hunden att klara av att prestera i ännu svårare situationer..  (hmm ska jag träna på 14 pinnar i slalom.. 30 hinder i en bana…?)

Ang. rasnycklar..

-Försök förstå hunden, Hur lär sig just den här hunden? Det finns inget ”måste” förutom att man måste ta reda på vad som fungerar på just den hunden..

Risk att tänka på:

-Hunden kanske får utföra sådant som den inte är vältränad på (under tävling) med risk för att den blir besviken och/eller frustrerad..

Resultat= att hunden presterar sämre på tävling än på träning!! (man ska inte börja tävla för tidigt…)

Tänk att det verkligen ofta är så i livet att det efter regn kommer solsken.

Ljusa lyckliga ögonblick kommer precis i rätt tid innan skuggorna börjar ta grepp om livet.. Antagligen finns det en mening med det. Kanske man behöver de jobbiga stunderna för att glädja sig mer över de roliga.

Som i agilityn.. ibland känns det så tröstlöst att orka motivera sig att träna så mycket som man borde. Och just när man känner att man fastnat eller det känns svårt att komma vidare, att man är beredd att ge upp,  så kommer plötsligt det där härliga ögonblicket som gör att man får motivation att kämpa vidare. Det kan vara ett perfekt lopp där man känner totalt flyt.. eller en efterlängtad pinne… eller att det där man tränat på så länge plötsligt känns lätt. För att hålla motivationen och glädjen uppe så är det så viktigt att inte ha för höga mål men ändå våga drömma.

När man har för höga mål i agility så är det lätt att man i stället känner misslyckanden hela tiden. Dessutom borde man tänka på hur mycket man faktiskt uppnått, jämföra sig med hur det var innan.. hur mycket ens hund egentligen utvecklats.. hur mycket bättre man själv faktiskt blivit. Glädjas åt det man har i stället för att tänka på och vara missnöjd med det man ännu inte uppnått.

Jag har lättare för att sätta delmål …och realistiska mål för mina hundar.. men inte för mig själv. Borde tänka mer på det.. delmål gör ju att man har större chans att klara dem och på så vis håller man uppe sin egen motivation. Inte vara för hård mot sig själv om det råkar bli fel.

Det viktigaste är ju att man verkligen gör sitt bästa och tar tillvara på sina chanser.. och att man faktiskt lägger mer kraft och energi på det som känns bra i livet.. fokusera på det som ger energi till sig i stället för att lägga massa tid och engagemang på sådant som drar ut energi…

Att tänka på det man inte gjort bra.. t.ex. att tänka på varför man gjorde just så där under ett lopp när det blev fel.. det bidrar ju inte direkt till att det går bättre nästa gång.. men om man tänker på det man ändå klarat bra..så kan man i stället höja sitt självförtroende inför nästa lopp…

Varför ska det vara så svårt då???

Nä, nu MÅSTE jag skärpa mig för sjutton!!  Sista officiella tävlingen för Izor.. förra tävlingen blev ju rätt förstörd faktiskt pga min då närmast obefintliga förmåga att  kunna tänka positivt, kunna koncentrera mig på rätt saker… ja, att kunna tänka över huvudtaget kändes det som..*suck*

Vad är det som brukar störa mig eller göra mig mer nervös och hur ska jag lösa det?

1. När banan ser svårt ut.. jag ska tänka på de enskilda delarna och tänka på att jag har tränat väldigt mycket på liknande sekvenser… jag måste kunna BESTÄMMA mig under banvandringen hur jag ska handla.. alltför ofta så blir jag så säker på att det är för svårt så jag tvekar på mig handling tom vid starten inför loppet, då är det inte konstigt att det inte blir den bestämda och snabba handling jag behöver för att klara loppet… Så bara bestämmma mig för något och HÅLLA fast vid det.

2. När jag får startnummer 1.. suck… ser ut så i hopp 2 med Izor i helgen… (*VILL INTE* !!)  Varför känns det så jobbigt egentligen och vad kan jag göra åt det? Hmm.. jobbigast är att jag får mindre tid att förbereda mig mentalt med Izor,  jag hinner inte gå in i den ”bubbla” som jag behöver med honom.. så han inte blir så himla uppstressad nära banan när andra springer. Kan jag försöka ha den stunden innan banvandringen i stället? Kan jag korta ner min tid på banvandringen så jag hinner bättre? Då måste jag studera banan ännu noggrannare under byggnationen eller och en anna storlek startar innan. Redan då bestämma mig så gott det går för vilka linjer jag ska hålla och vilka handlingsval jag gör.. Något jag kan göra är att åtminstone inte rusa in på banan även om alla andra redan är på plats, försöka hålla kvar mitt lugn och fokus.

3. För stora krav på mig själv… Måste komma ihåg mina delmål och de ska inte handla om resultat och  ”pinnjakt” , försöka tänka efter vad som gått bra efter loppet och fokusera på det  som jag vet vi är bra på inför loppet. Ett mål är ju att utvecklas och satsa allt jag kan på farten och att våga ta risker..inte ”feghandla” annars blir jag ändå inte nöjd ju.. Inte jämföra mig med alla andra… inte bry mig om andras framgångar så himla mkt