Lika bra att slå fast allt som ens hund faktiskt inte kan (ja, ja nu tänker jag ju inte positivt enligt klickerfilosofin, nej tvärtom faktiskt..)

Klart att det är,  självklart att det är hundens fel .. eller?

Det är ju ganska skönt faktiskt, att kunna säga att ens hund nog ändå inte klarar det.. att det är hunden som är rädd för gungan.. hunden som inte har ork att klara tiden.. trots att man ju tränat så himla mycket på just detta!!

Varför är det skönt säger ni?? Jo, men det är ju en så bra ursäkt för att slippa ransaka sig själv! Det är ju lättare att låtsas som ingenting och att slippa ta tag i VARFÖR det är som det är. Lättare att säga att hunden inte kan än att faktiskt våga tro att den KAN! Att slippa lägga ner så mycket tid och engagemang som behövs. För det är väl ju ändå ingen idé?

Men.. i stället skulle man ju kunna tänka att det går att träna så det fungerar. Att det egentligen är föraren som inte kan.. dvs det är ju ärligt talat oftast inte, eller aldrig,  hundens fel. Det är kanske lättare att säga att det är hunden som inte orkar springa tillräckligt snabbt när sanningen nog är att du själv inte tränat hundens kondition tillräckligt bra. Att säga  ”hunden är så rädd för gungan så den kryper upp så det är ingen idé för det kommer aldrig att gå i alla fall..” i stället för att ta ansvar för situationen och erkänna att man helt enkelt inte tränar korrekt eller tillräckligt mycket… nej.. det blir alldeles för jobbigt att ta tag i ……… Skyll på hunden i stället… Om man ändå tycker att man tränat så ”himla mycket” så har man nog inte tränat tillräckligt ändå  om hunden ändå inte klarar slalomingången, inte sitter kvar vid starten eller hoppar över kontaktfältet.

Nu var jag lite ironisk i raderna ovan men jag kan inte förstå dem som år efter år skyller på sin hund när det uppenbarligen är för lite el. inte tillräckligt bra träning som är orsaken. (ni som läser detta och verkligen VERKLIGEN gjort allt fast det inte fungerar ändå behöver inte bli sura nu och inte ta åt er av detta, men kanske ändå att ni inte hittat rätt nyckel ännu?)

Ok.. det kanske gick bra att ”blunda lite” i klass 1  men när du är uppe i klass 3 och ändå står där fortfarande och skyller på att din hund nog var lite trött i stället för att lägga ner tid på  konditionsträning el. jobba med motivation, eller fortfarande hoppas att det blir ”rätt” domare som är ”snäll” vid kontaktfälten i stället för att träna så kontaktfälten verkligen fungerar, så är det dags att inse fakta. Man når inte sina mål om man inte är beredd att kämpa för det, ingenting kommer gratis och det är INTE hundens fel!

Som en känd hundtränare brukar säga:” Din hund är en spegelbild av din egen förmåga som hundtränare”  Så sant och ack så smärtsamt.. Jag skulle vilja lägga till.. ”och en spegelbild av DIN egen vilja, ork och motivation” .

Att börja tänka sanningsenligt och leta efter de verkliga orsakerna till problemen är första steget för att nå sina mål. Sedan att våga tro på både sig själv och sin hunds förmåga. Det gäller bara att hitta rätt verktyg. När man börjar tro att ens hund faktiskt KAN , och inte skyller ifrån sig längre, så kan man också börja jobba för det fullt ut.

Jag? jo.. alla har väl gjort sina misstag… hmm...

… och hur känns det på en skala från 1-10 just nu med tanke på tävlingen i Kungsbacka som väntar i helgen..??

DUM fråga!! Och förresten är skalan alldeles för lågt satt…

Känslan av energi och aktivitetsnivå ligger på minst 120!! Kan man vara mer laddad!?  DVS laddad med nervositet… För hur jag än försöker så vill det sig inte med Deus sista ag 1 pinne, vi har haft många bättre lopp i Hopp 2 än i ag 1.. Oj. då .. det finns uppenbara risker med detta nu känner jag… Och nu får alla som försöker tänka positivt själva och inte hjälplöst vill dras ner i superonödiga negativa tankar sluta läsa nedanför ..

usch.. det blir lite .. ja en aning.. negativt tänk.. Men jag måste bara få ur mig detta först så lovar jag att tänka positivt igen ok?

En möjlig  trolig eller otrolig , sannolik eller osannolik konsekvens av mitt överladdade psyke kan bli att jag helt enkelt är så överladdad så jag rusar in på banan i blindo.. missar att vänta på startsignalen..glömmer banan.. eftersom jag missat att gå banan ordentligt på banvandringen för att jag hade så himla bråttom att få starta… att jag är sååå fokuserad framåt att jag glömmer titta på min hund.. som snopet sitter kvar vid starten ännu….

(ni som känner honom vet att han i ett sådant läge,  med en ofokuserad klantig matte snarare redan skulle befinna sig själv vid ett hinder i linjen lång fram i banan..kanske redan i mål!)

Nu var det sagt! så skönt… Om jag går tillbaka till det jag skrivit ovan så inser jag att jag uppenbarligen har ett stort akut behov av att hitta en lite mer lagom mental nivå där min hjärna snarare hjälper mig i stället på lördag.. Ska jobba på det!

OK dags för några positiva affirmationer:

Jag ska springa så det ryker!!!…. med min hund..!

Jag ska vara tydlig hela vägen på banan! …

Jag ska inte ge upp utan i stället kämpa hela vägen även om ngt blir fel..

Jag ska vara glad och positiv även om allt skulle krångla eller det blir plötsliga förändringar ..

Jag ska fokusera på att hitta flyt och harmoni tillsammans med min hund!

Jag ska göra precis som jag brukar göra på träning (…inte få panik och bromsa in när vi närmar oss balansen.. eller slalomet… fast det blir en svår vinkel…)

Kom just på en till affirmation.. Om jag diskar mig så ska jag vara lika glad ändå så min hund fortfarande tycker att agility är det bästa som finns!! (om ngn nu läser mellan raderna och finner en svag tendens till lite oroligt tänk .. så har ni helt rätt  helt fel!!!!!

Gör vi människor sådant som vi själva har något att vinna på? Eller rättare sagt BARA det vi har något att vinna på?
Först:  Om man talar om hundar så är många forskare ense om att hundar och andra djur helt enkelt väljer att göra de beteende som de vinner något på. Ett beteende som lönar sig dvs leder till något som hunden vill ha eller till välbefinnande, alltså en positiv känsla.  Och de beteenden som helt enkelt leder till negativa upplevelser och känslor tenderar att minska i frekvens eller upphöra.
Med andra ord om hunden inte vinner något på sitt beteende så slutar den med det.  Eller så utför man ett beteende för att slippa negativa konsekvenser som ex ett straff.

Lite mer kontroversiellt kan det vara att dra dessa slutsatser för oss människor..
Jag hörde en intressant diskussion på RiX FM angående detta ämne. Man påstod å ena sidans åsikt att vi visst kan göra saker bara av vårt goda hjärta, inte alltid för egen vinnings skull. Bara för att vi är ”snälla” helt enkelt. Medan man å andra sidans åsikt menade att vi visst, liksom andra djurarter, gör det som ger oss någon vinning. Exemplet man använde var att en person hjälper en annan med ett ärende.
Efter en del tvära kast och bestämda åsikter i frågan kom ena sidan fram till att man gör ngt snällt mot andra helt osjälviskt för att det helt enkelt känns bra… genast kontrade andra ringhörnan med att ”ja! Man gör det för sin egen skull! Just därför vinner man ju något själv på att vara snäll,  för att det känns bra. Då har man själv vunnit något på detta”  Man har själv fått en positiv känsla genom sitt beteende.

Den efterföljande tanken som diskussionen gav var: är det då så att vi aldrig frivilligt gör något som INTE ger oss positiva känslor, eller som vi absolut inte har något att vinna på? Hmm.. Om vi känner oss tvingade att göra något då? Gör något bara för att någon annan kräver det av oss?? Njaa… i det fallet så känner vi väl oss inte särskilt positiva till själva uppgiften vi ska utföra men en viss vinning har vi väl? Jo att kanske slippa buttra miner eller tråkiga kommentarer, tjat eller ilska som vi annars riskerar att få om vi INTE gjorde det som krävdes…
Eller att det iaf känns bra att ha gjort någon annan nöjd.. Alltså även om vi känner oss tvingade så kan vi känna att vi vinner något. Vi gör det inte med glädje, och vi gör det inte igen frivilligt kanske men vi gjorde det ändå..
För att skruva åt det lite mer:  Ibland gör ju även människor saker för att slippa något straff. Åh.. hur många barn har inte städat rummet el tvingat i sig maten för att slippa ett sk  ”straff” tex. att inte få titta på TV el inte få ngn efterrätt… Alltså igen: Gör vi någon gång något som vi inte alls vinner något på???

Vad tycker ni?

Bestraffning kan vara effektivt för att

omedelbart stoppa ett beteende men har

bieffekten att den som bestraffar ofta

förknippas med obehaget vilket gör

individen avogt inställd till bestraffaren.

(genom klassisk betingning).

• Är bestraffaren eller det bestraffande inte i

närheten återkommer ofta beteendet.

Se fler tydliga förklaringsmodeller på : källa: Katz KBT-konsult AB

Jean Donaldsson skriver i sin bok ”The culture clash”  om skällande, att hundar skäller när de vill något… inget nytt där förstås… men.. de testar ju olika beteenden för att se om något av dem hjälper.

Skällande ger vanligtvis omedelbart resultat hos människor (för att de reagerar)  så då förstärks det vanligen snabbt.

Första regeln för att bli av med skällandet enligt Jean: Om du INTE gillar skällandet: SLUTA förstärka det genom att ge uppmärksamhet åt det ex. genom att öppna dörren, släppa ut hunden från buren etc. Punkt!

INGA MEN!

Ignorera hunden när den skäller för att få något av dig. Hundar som förstärker sig själva med skällandet får man försöka avleda på något annat sätt först.

Kom bara i håg att om den är van vid att du har reagerat tidigare på skällandet så kommer beteendet att ÖKA, dvs hunden skäller ännu mer ett tag, det blir värre innan det avtar.

Beteendet har en tendens att öka först.  Fenomenet kallas ”extincion burst”.

Vi råkar också ut för detta ”fenomen”. t.ex. om du ska åka hiss och det inte händer något när du trycker på hissknappen för att få hissen till den våning du befinner dig på. Inte går du till en annan hiss direkt. Automatiskt börjar du trycka mer och mer och kanske även lite hårdare på knappen för att se om hissen verkligen inte fungerar innan du till slut ger dig. Ditt beteende har ökat innan det avtog.

För skällande borde gälla att lära hunden att det i stället lönar sig att vara tyst. Alltså måste vi uppmärksamma hunden mer när den är tyst och lugn.  Typiskt är även fallet då vi har vår hund med oss i en lokal ex. en kurs då hunden ska ligga stilla tyst bredvid oss. Om hunden då blir otålig och börjar gnälla, vad gör vi? Jo, då klappar vi om den och har på detta sätt visat att den får uppmärksamhet för gnällandet….. När vi i stället borde ha klappat den redan innan då den var tyst.

Vanliga fel är ju också att förstärkningen får för låg frekvens och att vi har för dålig timing. Ofta så belönar vi något annat än vi tänkt oss utan att veta om det. .

Jag har upptäckt att jag sedan jag började med klickerträning med hundar också börjat tänka på samma sätt alltmer även i arbetet, dvs försöker tänka mer på det som är positivt, bra och rätt. Utgå från vad jag vill och inte ifrån vad jag inte vill. Inte fokusera på det som inte fungerar utan i stället försöka utveckla det som faktiskt fungerar.

Tyvärr finns det ju många som gör tvärtom på sina arbetsplatser. Det kanske är svårt att försöka vara positiv själv om man är trött och behöver prata av sig. Jag är många gånger likadan. Eller rättare sagt har jag ofta VARIT så. Försöker verkligen tänka mer positivt nu. Det är en hårfin gräns mellan att prata av sig och att mest sprida negativ stämning omkring sig. Trots det är det guld värt att det finns vänliga kollegor som kan prata om allt och som bryr sig om att lyssna på varandra.

Det är viktigt att bli medveten själv om vilka känslor man sprider omkring sig. Ger du positiv energi till andra?  Eller avger du negativ energi?  ”Äter upp” andras energi?

Numera tänker jag till en gång extra innan jag pratar om något som hänt. Försöker se motgångar ur en annan synvinkel.  Försöker då se det som att jag genom motgången kan bli en bättre lärare.

Att jag har något att lära mig av situationen.

Det är faktiskt rätt intressant att ”se” hur man genom positiv förstärkning kan åstadkomma förändringar även till vardags. Det är upplyftande och ganska lätt att sprida en positiv stämning om man bara vill. Det behövs så lite.

Lite sorgligt att se hur negativt vi påverkat många olika hundrasers utveckling… se filmen:

Hur gärna vill du bli riktigt bra på agility?

Har du den rätta viljan? Och är beredd att kämpa för det du vill??

Det kan vara bra att tänka på detta ibland när det känns som om man inte riktigt når sina mål… Gör man det som krävs egentligen i förhållande till sina drömmar?

Susan Garret har en läsvärd blogg. På engelska förstås,  Läs mer på: http://susangarrett.wordpress.com

Här kommer en liten sammanfattning utifrån ett bra inlägg .

Hon ställde en fråga till agilitytävlande handlers om vad de anser skiljer dem från de allra bästa i världen..

Inte så svåra saker egentligen i teorin men kanske svårare i praktiken att uppnå…

Naturligtvis är topphandlers väldigt duktiga på att träna noggrannt och har oftast ett enormt engagemang för agilityn.

För oss som .. ÄNNU… inte är med i toppskiktet men kanske vill nå dit… är det en bra att läsa dessa tankar om skillnaderna som en påminnelse till sig själv om vad som krävs.

En sammanfattning:

• Engagemang, känsla för timing, förmåga att lita på sin hund och ett bra tekniskt kunnande
• Den mängd tid man ägnar åt träning, kvalitet på träning, att ha en duktig instruktör och coach.
• Hängivenhet och erfarenhet
• Personliga mål, att kunna sätta rätt delmål. ”se sig själv” -egen medvetenhet om sig själv och sin hund.
• Viljan att vinna, uthållighet att kämpa för sina mål, förmåga att våga ta risker,
• Tydliga signaler, konsekvent handling och därmed en exakt och fin kommunikation och förståelse mellan hund och förare
• Kunna vara koncentrerad till fullo, vara ”här och nu” med sin hund under både träning och tävling,
• Självsäkerhet hos både förare och hund
• Egen fysik och kondition, snabbhet, rörelseförmåga och uthållighet.
• Förmåga att kunna prestera bra även under hög press och under växlande förutsättningar, kunna anpassa sig till plötsliga förändringar
• Att göra saker som är tråkigt roliga i stället, att ha roligt och uppskatta även det som är ”jobbigt” att träna på. Att ha roligt tillsammans med sin hund.
• Inte vara rädd att prova nya vägar – metoder och förmåga att lära sig av sina misstag och se det positiva.
• Att vara duktig på att banvandra på ett effektivt sätt, kunna analysera och planera sina vägar väl och ha bra förståelse för exakthet och viktiga detaljer.
• Att kunna se möjligheterna och inte se på svårigheterna .
• Att aldrig tveka på banan!
• Hur mycket man älskar att hålla på med agility!!

Ju fler av dessa punkter som uppfylls desto större chans att verkligen kunna bli bland de bästa. Självklart spelar det en roll vad man är för person och vilken hund man har, en talangfull hund och en talangfull förare är förstås en fantastisk kombination… men utan ovanstående ingredienser kanske man når en bit på vägen men med säkerhet inte ända upp till toppen….  Dags att vara ärlig med sig själv! … Jag har lite mer att jobba vidare på om man säger så… fast jag har ..väl.. inte direkt tänkt att vara med på VM en dag.. men inställningen till träning och tävling är lika viktig ändå oavsett om man ”bara” vill delta i  SM, DM, klubbmästerskap, eller nå första platsen på en vanlig officiell tävling… VILJAN att vinna och

..att VÅGA VINNA!

Alltså detta är en kombination av hundarnas störningskänslighet liksom min egen, Det blir lätt omedvetet en ond cirkel.. hundarna har vid något tillfälle blivit störda/ofokuserade pga något, vid nästa tillfälle så uppmärksammar jag störningen innan dem och tappar därmed själv fokus och så tappar de också… osv.. Hur bryter man detta på ett bra sätt? Jo, genom att träna så mycket på störningarna så att jag själv blir trygg och inte låter dem störa mitt fokus, därigenom håller jag bättre kontakt med mina hundar som då inte blir lika känsliga för störningen.

Störningar ska man träna på bl.a. genom att göra dem mindre. Det gör man genom att ha störningen på längre avstånd el. genom att störningen inte tex. rör sig lika mycket. Stegvis ökar man på svårighetsgraden.

Det kan vara väldigt betydelsefullt att träna bort störningskänslighet, det kan bidra till bättre fokus, bättre fart och därmed bättre resultat såklart.

Izor kan bli väldigt störd av cyklister som åker förbi i full fart. (allt som rör sig förbi med hög hastighet lockar hans intresse)

Har tränat på detta men främst för att det ska bli lättare i vardagen. Men men.. självklart blev det ändå ett problem under en tävling., förra året i Sundsvall så campade folk med husbilar precis bredvid tävlingsplatsen.

En liten kille som campade där kom plötsligt cyklande förbi mig och Izor just när vi stod bredvid banan och förberedde oss inför ett lopp. Killen sladdade med cykeln, körde på ett hjul och cirklade omkring fram och tillbaka. Jag svor och försökte gå undan en bit men var tvungen att hålla mig i närheten av banan eftersom det snart var min tur. Izor skällde och drog efter cykeln, jag blev alltmer irriterad på både honom och på mig själv för att jag lät mig bli irriterad.. Detta gjorde att jag inte tittade något alls på ekipagen före mig vilket jag verkligen borde ha gjort just vid det loppet. Vi lyckades hitta lite fokus strax före loppet, gick in på banan laddade och fokuserade åt rätt håll.. trodde jag skulle det visa sig… han gjorde ett toppenlopp på en riktigt lurig bana och jag hade ett riktigt flyt med min handling,  Jaaa, härligt, vi nollade!![superemotions file="icon_surprised.gif" title="Suprised"]

..trodde jag.. döm om min förvåning då speakern vid vår målgång sa att vi var strukna.. fattade ingenting, det var ju ett toppenlopp!!???  Jag frågade domaren vad som hänt och fick skamsen höra att jag tagit fel väg vid ett staket… åhh.. så onödigt på ett sådant härligt lopp.

Faktiskt ett av våra absolut bästa sett till känslan.. men jag hade ju gjort fel ändå.. Dessutom hade jag gått fel på banvandringen. En av de få gånger då jag bara fokuserade på mig själv och inte tittade på hur de andra hade tänkt handla på banan. Om jag hade gjort det så hade jag ju uppmärksammat att jag själv planerade ”fel” väg.. Numera dubbelkollar jag alltid på siffrorna under banvandringen.. och tittar lite på andra förare för säkerhets skull vid särskilt svåra passager på banan..