Klickercenter.se

Utbildning för djur & människor

• Kurser
• Föreläsningar
• Aktuellt
• Artiklar
• Fotogalleri
• Filmer
• Kontakt
• Agilityliv

Det finns många möjligheter till störningar för hundarna.. naturliga sådana som man inte behöver arrangera för träningens skull. Men varje träning el. tävling så inträffar alltid något, saker som jag borde träna på ordentligt och mer målmedvetet för att få en bättre koncentration hos hundarna.

Alltså detta är en kombination av hundarnas störningskänslighet liksom min egen, Det blir lätt omedvetet en ond cirkel.. hundarna har vid något tillfälle blivit störda/ofokuserade pga något, vid nästa tillfälle så uppmärksammar jag störningen innan dem och tappar därmed själv fokus och så tappar de också… osv.. Hur bryter man detta på ett bra sätt? Jo, genom att träna så mycket på störningarna så att jag själv blir trygg och inte låter dem störa mitt fokus, därigenom håller jag bättre kontakt med mina hundar som då inte blir lika känsliga för störningen.

Störningar ska man träna på bl.a. genom att göra dem mindre. Det gör man genom att ha störningen på längre avstånd el. genom att störningen inte tex. rör sig lika mycket. Stegvis ökar man på svårighetsgraden.

Det kan vara väldigt betydelsefullt att träna bort störningskänslighet, det kan bidra till bättre fokus, bättre fart och därmed bättre resultat såklart.

Izor kan bli väldigt störd av cyklister som åker förbi i full fart. (allt som rör sig förbi med hög hastighet lockar hans intresse)

Har tränat på detta men främst för att det ska bli lättare i vardagen. Men men.. självklart blev det ändå ett problem under en tävling., förra året i Sundsvall så campade folk med husbilar precis bredvid tävlingsplatsen.

En liten kille som campade där kom plötsligt cyklande förbi mig och Izor just när vi stod bredvid banan och förberedde oss inför ett lopp. Killen sladdade med cykeln, körde på ett hjul och cirklade omkring fram och tillbaka. Jag svor och försökte gå undan en bit men var tvungen att hålla mig i närheten av banan eftersom det snart var min tur. Izor skällde och drog efter cykeln, jag blev alltmer irriterad på både honom och på mig själv för att jag lät mig bli irriterad.. Detta gjorde att jag inte tittade något alls på ekipagen före mig vilket jag verkligen borde ha gjort just vid det loppet. Vi lyckades hitta lite fokus strax före loppet, gick in på banan laddade och fokuserade åt rätt håll.. trodde jag skulle det visa sig… han gjorde ett toppenlopp på en riktigt lurig bana och jag hade ett riktigt flyt med min handling,  Jaaa, härligt, vi nollade!!

..trodde jag.. döm om min förvåning då speakern vid vår målgång sa att vi var strukna.. fattade ingenting, det var ju ett toppenlopp!!???  Jag frågade domaren vad som hänt och fick skamsen höra att jag tagit fel väg vid ett staket… åhh.. så onödigt på ett sådant härligt lopp.

Faktiskt ett av våra absolut bästa sett till känslan.. men jag hade ju gjort fel ändå.. Dessutom hade jag gått fel på banvandringen. En av de få gånger då jag bara fokuserade på mig själv och inte tittade på hur de andra hade tänkt handla på banan. Om jag hade gjort det så hade jag ju uppmärksammat att jag själv planerade ”fel” väg.. Numera dubbelkollar jag alltid på siffrorna under banvandringen.. och tittar lite på andra förare för säkerhets skull vid särskilt svåra passager på banan..

Har fått mig en liten aning om….  vad som kan vara nyckeln till att lösa en del av mina svårigheter på banan… Även om jag faktiskt inte riktigt gillar svaret egentligen så får jag inse fakta och börja jobba mer för att lösa problemen. Hinner ju inte med Deus alls på banan, han är alldeles för snabb för mig.. rättelse:

Jag är själv alldeles för långsam för honom..  . Izor kan också vara riktigt snabb men han är tack vare mer erfarenhet mer benägen att ha koll på mig och rätta till sig så han kommer rätt även om jag handlar lite ”för sent” själv. Det är ju på både gott och ont… vill ju inte att han ska tappa fart pga mig..

Testade ju flera olika kombinationer på träningen för ett tag sedan, kombinationer som jag inte fått att fungera så bra som jag ville på tävling. Huvudsyftet är att spara tid!!!

Så.. Vad är hemligheten då?

Vi testade de olika delarna på flera olika sätt , med bakombyten = oftast … nästan alltid.. mitt första handsval på tävling…, framförbyten= börjar hinna med fler och fler på rätt ställe på banan… men..

Det som till min stora förvåning verkar fungera bäst för mig och min hund för att få till raka linjer, snäva svängar och för att behålla god fart… är att använda mig av blindbyten! Vilket jag nästan aldrig använder på tävling, gillar inte att släppa hunden bakom mig, bakom synhåll och dessutom är min fart och timing bedrövlig vid blindbyten.

Fast jag har ju knappt tränat på blindbyten heller, bara testat lite försiktigt några gånger, det blev som allra bäst med dem när jag sprang på ordentligt vill säga… Och det är ju förstås även en förutsättning vid övriga typer av byten med för att inte bromsa hunden.

Mitt STÖRSTA problem är att jag fortfarande inte vågar springa på riktigt offensivt.. inte ens tillräckligt på träning… Ibland är jag inte ens medveten om det   men… jag jobbar på det!

Så där är svaret på att lösa problemen med de fruktansvärt tråkiga få hundradelarna som ställt till det i pinnjakten i tusentals (nåja inte riktigt sååå många…) starter förra året.

Alltså, 1= våga vara offensiv ända fram till svåra svängar (hitta ”mötespunkter” och lita på att hunden fixar det han faktiskt klarar självständigt) OCH  2= att använda mig mycket oftare av blindbyten. En förutsättning är ju att träna oftare på blindbyten förstås

Något annat mycket positivt för mig vid användande av blindbyten är att jag kan vara framåtriktad hela tiden åt det håll hunden ska, jag har ju en förmåga att inte ha riktigt lika bra koll på exakt var hindren är placerade när jag vänder ryggen till dem…..

Min signal till hunden är att hålla ner handen på den sida hunden ska springa bakom mig och växla till att hålla ner handen på den sida hunden ska sluta upp nära mig, axlarna  vrider jag samtidigt bakåt mot hunden dvs  ”öppnar” jag upp på den sida hunden ska komma.

Ska bli kul att träna vidare på!!! Nästa gång jag banvandrar (Kungsbackas tävling) ska jag komma ihåg att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ till handling på banan förutom de gamla…. här ska göras blindbyten!!!

Får väl ta några disk på vägen för att kunna vinna sedan!!!!

Mycket finns att säga om hundträning, ibland kan det vara jobbigt att få en massa råd från olika håll. Speciellt om man är ny som hundägare. Jag har hört mycket men sållat bort en del efter mer egen erfarenhet som tur var.. Försöker ändå hålla fast vid det jag själv känner fungerar bäst för mig. Speciellt nu när jag är i en uppförsbacke igen gällande hundträningen….

Numera har jag  funnit en del inspiration hos några av de bästa hundtränarna i Sverige, inom agility: Jenny Damm, vars handlingstil passar mig och mina hundar väldigt bra.

Inom lydnad och etologitänk är Kent Svartberg en av dem som bidragit till mer fördjupade kunskaper.

Jag var på en studiedag där Kent föreläste om bl.a. ”rasnycklar”, tävlingspsykologi och hjälpte oss att koppla den senaste forskningen till praktisk träning med hundarna.

Idag när jag tränar agility eller klickerträning tänker jag mycket mer på hur hunden tolkar situationer och varför den reagerar som den gör.

Några ord som Kent sa har dykt upp i mina tankar just nu:

För att få ordning på mina vänster-höger kommandon som jag inte får signalsäkra utan att använda kroppsignaler: Jag vill kunna minska ner på mina hjälper för att det ska funka på banan.

Kent sa:

Om att kunna minska på hjälper:

-Minska ner successivt i små steg

-Variera mellan hjälp och utan hjälp

-Ta bort hjälp men acceptera kvalitetsförsämring.. jobba upp igen med kriterier

Om belöningsträning:

-Målet är att hunden ska veta VAD den får belöningar för, och VILJA göra rätt.

Jag vill få snabbare kontaktfält..

Kent sa:

-Fråga dig vilka utföranden som ska belönas..

-Om man bara belönar de bästa prestationerna finns risk att hunden tappar motivationen..

-Om man använder utebliven belöning för de sämsta prestationerna?.. Kan bli för mkt belöningar..

-Belöna i stället allt över genomsnittet!.. En del hundar får belöningar för vad som helst vilket inte förbättrar kvaliteten..

Om att hunden ska kunna prestera lika bra fast den VET att jag inte har godis med mig på banan..

Kent sa:

-Hunden ska kunna prestera lika bra på tävling som på träning.. Oftast gör vi felet att bara använda hjälper som vi inte får använda i tävlingssituationen.

-Etablera tävlingsmässiga belöningar vid sidan av andra -använd dem för att bekräfta ex. träning:  mkt beröm/social belöning före godis, tävling: mkt beröm/social kontakt.. men inget godis.

-variera belöningstillfället, ibland när hunden är på väg att börja, ibland mitt i , ibland efter prestationen.

-Träna i tävlingslika situationer!

-Överträna, lär hunden att klara av att prestera i ännu svårare situationer..  (hmm ska jag träna på 14 pinnar i slalom.. 30 hinder i en bana…?)

Ang. rasnycklar..

-Försök förstå hunden, Hur lär sig just den här hunden? Det finns inget ”måste” förutom att man måste ta reda på vad som fungerar på just den hunden..

Risk att tänka på:

-Hunden kanske får utföra sådant som den inte är vältränad på (under tävling) med risk för att den blir besviken och/eller frustrerad..

Resultat= att hunden presterar sämre på tävling än på träning!! (man ska inte börja tävla för tidigt…)

Tänk att det verkligen ofta är så i livet att det efter regn kommer solsken.

Ljusa lyckliga ögonblick kommer precis i rätt tid innan skuggorna börjar ta grepp om livet.. Antagligen finns det en mening med det. Kanske man behöver de jobbiga stunderna för att glädja sig mer över de roliga.

Som i agilityn.. ibland känns det så tröstlöst att orka motivera sig att träna så mycket som man borde. Och just när man känner att man fastnat eller det känns svårt att komma vidare, att man är beredd att ge upp,  så kommer plötsligt det där härliga ögonblicket som gör att man får motivation att kämpa vidare. Det kan vara ett perfekt lopp där man känner totalt flyt.. eller en efterlängtad pinne… eller att det där man tränat på så länge plötsligt känns lätt. För att hålla motivationen och glädjen uppe så är det så viktigt att inte ha för höga mål men ändå våga drömma.

När man har för höga mål i agility så är det lätt att man i stället känner misslyckanden hela tiden. Dessutom borde man tänka på hur mycket man faktiskt uppnått, jämföra sig med hur det var innan.. hur mycket ens hund egentligen utvecklats.. hur mycket bättre man själv faktiskt blivit. Glädjas åt det man har i stället för att tänka på och vara missnöjd med det man ännu inte uppnått.

Jag har lättare för att sätta delmål …och realistiska mål för mina hundar.. men inte för mig själv. Borde tänka mer på det.. delmål gör ju att man har större chans att klara dem och på så vis håller man uppe sin egen motivation. Inte vara för hård mot sig själv om det råkar bli fel.

Det viktigaste är ju att man verkligen gör sitt bästa och tar tillvara på sina chanser.. och att man faktiskt lägger mer kraft och energi på det som känns bra i livet.. fokusera på det som ger energi till sig i stället för att lägga massa tid och engagemang på sådant som drar ut energi…

Att tänka på det man inte gjort bra.. t.ex. att tänka på varför man gjorde just så där under ett lopp när det blev fel.. det bidrar ju inte direkt till att det går bättre nästa gång.. men om man tänker på det man ändå klarat bra..så kan man i stället höja sitt självförtroende inför nästa lopp…

Varför ska det vara så svårt då???

Efter en period där jag fann att jag äntligen började finna lite ro i kroppen så infann sig den berömda stressen igen.. alldeles för mycket att tänka på och saker att ta itu med. Även om det är en del roliga saker också så kräver det ändå energi .. vilket varit en bristvara under vintern.

Ibland kan man lära sig mycket av våra hundar, då menar jag inte bara hur vi blir duktigare hundtränare utan även hur man borde förhålla sig till livet. Hundarnas liv verkar vara så bekymmersfritt ibland.. även om de ser ut att lida enormt tex. i längtan efter granntiken som löper…

Mina hundar är alltid glada när jag kommer hem och översvallar mig med sina känslor. De leker gärna och försöker få med mig också i mitt i nuet. Men ger jag mig själv tid att bara vara? Att leka lite i livet?
Inte bara leka som aktivitet utan att hitta känslan och attityden  mitt i alla måsten och stress.

Inte ta allting på alltför stort allvar.. Kunna släppa och gå vidare. Det sista är ju hundarna enormt duktiga på! Och deras enorma nyfikenhet är beundransvärd, i vilken ålder tappar man egentligen en del av det? Barn är ju så mycket nyfiknare än vuxna… fast där tycker jag att jag ligger rätt långt fram fortfarande..

Ibland kan jag uppleva dem som rent av dumdristiga i saker de hittar på.. risker de tar för att t.ex. få tag på  en eftertraktad leksak… de tappat ner någonstans. Men de VÅGAR ta risker. Vågar vi det? Att ta risker kan skrämma, rädslan kan hålla oss tillbaka. Och vi kanske missar något som skulle kunna leda till något väldigt positivt i slutändan.
Risken att bli sårad kanske… men vad missar jag då? Jag vinner kanske lite lugn en stund, känner mig trygg… Men missar kanske något fantastiskt. I kärlek måste man våga riskera att blir sårad. Våga för att vinna något bra. Precis som på tävlingsbanan med hundarna, våga riskera att diska mig för chansen att vinna!

Ibland är det så svårt att vara tillräckligt tydlig när man pratar med folk..

Hur man än försöker förklara så kan det missuppfattas.. speciellt om respektive personer befinner sig i olika känslolägen.. eller såklart om någon redan innan känner sig i underläge beroende på vilka roller man har.. Vi ser hela tiden saker på olika sätt, ser med ”olikafärgade glasögon” beroende på tidigare erfarenheter eller förväntningar.

Man måste komma ihåg att ens åsikt ofta blir sedd ur ett annat perspektiv.. ”ett blad kan upplevas som rött av en person men orange av en annan”

..speciellt om man faktiskt ger kritik.. det är viktigt att då visa att det ”här är min upplevelse av situationen och min tolkning av situationen kan skilja sig från andras tolkning av det som hänt” Därför måste man samtidigt om man ger kritik kunna vara öppen för andras åsikter och kunna vara beredd att ändra din uppfattning. Du kanske inte själv alltid har rätt?

žKlassisk inlärning ändrar hundens ATTITYD, KÄNSLOR, STRESSNIVÅ žOperant inlärning ändrar hundens BETEENDE žEx: Om man tränar hundaggressivitet jobbar man med: ž1. Få hunden lugn och glad runt andra hundar, så att man sedan kan 2. Ändra hundens beteende.

För att inte signaler om ”bestämmande” ska
utlösa flykt eller aggression måste hunden ha
en trygg relation med sin människa /

Hur är man en trygg matte eller husse då?

– žNära social samvaro ž• Undvik plötsliga utbrott ž• Empati ž• Sträva efter förståelse i

kommunikationen

ž• Stötta i trixiga situationer ž• Ta ansvar i svårare situationer ž• Relationen består trots žseparation/ref. genom föreläsning av Kent Svartberg

Där finns ingen tydlig gräns mellan operant och klassisk inlärning!!!! Man kan likna det vid att man hela tiden tränar med Pavlov på ena axeln och Skinner på den andra.

Vi är bästa vänner!

Jag hamnade nyligen i en diskussion om hur man kan jobba för att förändra beteendet hos en arg hund.  Tex. en hund som blir arg på hundar den möter. Vi diskuterade bla. om man ska använda belöningar, vilket jag anser,  eller inte och om hur man jobbar med problemet steg för steg.
Något som är viktigt är att försöka ändra på hundens känslor dvs emotionella status i situationen. En hund i affekt och ilska är mycket svår att nå och många av de åtgärder man vidtar i det läget riskerar att förstärka problemet. Så först bör man jobba på att få hunden i rätt sinnesstämning, att bibehålla lugnet. Inte utsätta hunden för svåra prövningar t.ex. hamna för nära vid möte på en stig rakt mot ett ”hot” ..mot en annan hund som utlöser rädsla eller aggressivitet.

Snarare jobba med att ha långt avstånd i början, så långt så att hunden klarar att hålla sig lugn.  Att belöna lugnet och fokus på ex. föraren i stället.

Det var därför mycket intressant att  nu hitta en film som
American Veterinary Society of Animal Behavior lagt till som  en favoritfilm på You tube. Den visar på styrkan i klassisk inlärning när man jobbar med att betinga något till att blir positivt i stället för negativt för hunden. När man ändrar en känsla till att bli positiv inför något som tidigare varit negativt.

Förstärkningar eller straff påverkar inte i lika hög grad emotionella beteenden jämfört med den påverkan de gör på frivilliga beteenden. Man kan inte få bort rädsla med hjälp av straff och den blir inte värre om man använder belöningar.

Förklaring för filmen: (fri översättning)

En del kanske tror att man belönar det arga beteendet om man belönar när hunden morrar eller skäller på en annan hund men vitsen är att ändra på hundens negativa känslor. När hundens känslor bytts ut mot positiva så dämpar det automatiskt ilskan mot den utlösande faktorn ex. den andra hunden och man har lättare att ”nå” hunden .

Timingen är dock mycket viktig när man arbetar på detta sätt!! (som alltid förstås!)