Alltså detta är en kombination av hundarnas störningskänslighet liksom min egen, Det blir lätt omedvetet en ond cirkel.. hundarna har vid något tillfälle blivit störda/ofokuserade pga något, vid nästa tillfälle så uppmärksammar jag störningen innan dem och tappar därmed själv fokus och så tappar de också… osv.. Hur bryter man detta på ett bra sätt? Jo, genom att träna så mycket på störningarna så att jag själv blir trygg och inte låter dem störa mitt fokus, därigenom håller jag bättre kontakt med mina hundar som då inte blir lika känsliga för störningen.

Störningar ska man träna på bl.a. genom att göra dem mindre. Det gör man genom att ha störningen på längre avstånd el. genom att störningen inte tex. rör sig lika mycket. Stegvis ökar man på svårighetsgraden.

Det kan vara väldigt betydelsefullt att träna bort störningskänslighet, det kan bidra till bättre fokus, bättre fart och därmed bättre resultat såklart.

Izor kan bli väldigt störd av cyklister som åker förbi i full fart. (allt som rör sig förbi med hög hastighet lockar hans intresse)

Har tränat på detta men främst för att det ska bli lättare i vardagen. Men men.. självklart blev det ändå ett problem under en tävling., förra året i Sundsvall så campade folk med husbilar precis bredvid tävlingsplatsen.

En liten kille som campade där kom plötsligt cyklande förbi mig och Izor just när vi stod bredvid banan och förberedde oss inför ett lopp. Killen sladdade med cykeln, körde på ett hjul och cirklade omkring fram och tillbaka. Jag svor och försökte gå undan en bit men var tvungen att hålla mig i närheten av banan eftersom det snart var min tur. Izor skällde och drog efter cykeln, jag blev alltmer irriterad på både honom och på mig själv för att jag lät mig bli irriterad.. Detta gjorde att jag inte tittade något alls på ekipagen före mig vilket jag verkligen borde ha gjort just vid det loppet. Vi lyckades hitta lite fokus strax före loppet, gick in på banan laddade och fokuserade åt rätt håll.. trodde jag skulle det visa sig… han gjorde ett toppenlopp på en riktigt lurig bana och jag hade ett riktigt flyt med min handling,  Jaaa, härligt, vi nollade!!

..trodde jag.. döm om min förvåning då speakern vid vår målgång sa att vi var strukna.. fattade ingenting, det var ju ett toppenlopp!!???  Jag frågade domaren vad som hänt och fick skamsen höra att jag tagit fel väg vid ett staket… åhh.. så onödigt på ett sådant härligt lopp.

Faktiskt ett av våra absolut bästa sett till känslan.. men jag hade ju gjort fel ändå.. Dessutom hade jag gått fel på banvandringen. En av de få gånger då jag bara fokuserade på mig själv och inte tittade på hur de andra hade tänkt handla på banan. Om jag hade gjort det så hade jag ju uppmärksammat att jag själv planerade ”fel” väg.. Numera dubbelkollar jag alltid på siffrorna under banvandringen.. och tittar lite på andra förare för säkerhets skull vid särskilt svåra passager på banan..

Jag är själv alldeles för långsam för honom..  . Izor kan också vara riktigt snabb men han är tack vare mer erfarenhet mer benägen att ha koll på mig och rätta till sig så han kommer rätt även om jag handlar lite ”för sent” själv. Det är ju på både gott och ont… vill ju inte att han ska tappa fart pga mig..

Testade ju flera olika kombinationer på träningen för ett tag sedan, kombinationer som jag inte fått att fungera så bra som jag ville på tävling. Huvudsyftet är att spara tid!!!

Så.. Vad är hemligheten då?

Vi testade de olika delarna på flera olika sätt , med bakombyten = oftast … nästan alltid.. mitt första handsval på tävling…, framförbyten= börjar hinna med fler och fler på rätt ställe på banan… men..

Det som till min stora förvåning verkar fungera bäst för mig och min hund för att få till raka linjer, snäva svängar och för att behålla god fart… är att använda mig av blindbyten! Vilket jag nästan aldrig använder på tävling, gillar inte att släppa hunden bakom mig, bakom synhåll och dessutom är min fart och timing bedrövlig vid blindbyten.

Fast jag har ju knappt tränat på blindbyten heller, bara testat lite försiktigt några gånger, det blev som allra bäst med dem när jag sprang på ordentligt vill säga… Och det är ju förstås även en förutsättning vid övriga typer av byten med för att inte bromsa hunden.

Mitt STÖRSTA problem är att jag fortfarande inte vågar springa på riktigt offensivt.. inte ens tillräckligt på träning… Ibland är jag inte ens medveten om det   men… jag jobbar på det!

Så där är svaret på att lösa problemen med de fruktansvärt tråkiga få hundradelarna som ställt till det i pinnjakten i tusentals (nåja inte riktigt sååå många…) starter förra året.

Alltså, 1= våga vara offensiv ända fram till svåra svängar (hitta ”mötespunkter” och lita på att hunden fixar det han faktiskt klarar självständigt) OCH  2= att använda mig mycket oftare av blindbyten. En förutsättning är ju att träna oftare på blindbyten förstås

Något annat mycket positivt för mig vid användande av blindbyten är att jag kan vara framåtriktad hela tiden åt det håll hunden ska, jag har ju en förmåga att inte ha riktigt lika bra koll på exakt var hindren är placerade när jag vänder ryggen till dem…..

Min signal till hunden är att hålla ner handen på den sida hunden ska springa bakom mig och växla till att hålla ner handen på den sida hunden ska sluta upp nära mig, axlarna  vrider jag samtidigt bakåt mot hunden dvs  ”öppnar” jag upp på den sida hunden ska komma.

Ska bli kul att träna vidare på!!! Nästa gång jag banvandrar (Kungsbackas tävling) ska jag komma ihåg att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ till handling på banan förutom de gamla…. här ska göras blindbyten!!!

Får väl ta några disk på vägen för att kunna vinna sedan!!!!

Om man vänder på det lite så behövs

det i alla fall lite mer ”servicetänk” hos instruktörer.

Det är personer vi utbildar först och främst, inte hundarna. Det är en stor skillnad.

En bra instruktör ger ju hundens förare redskap för att den själv ska kunna träna sig hund mot olika mål. Sedan så köper ju faktiskt hundägaren en kurs och bör få ut så mkt som möjligt av den.. mer än de faktiska träningsstunderna under kursen.

Förvånansvärt många ser sin egen instruktörsframgång i hur väl hundarna utvecklas på kursen när man ju inte får glömma att förarens kunskapsutveckling kan vara det viktigaste , speciellt i början.

Det är viktigt att även ge förarna beröm för sina insatser och inte bara uppmärksamma hur duktiga hundarna blivit. Även den som har en jobbig hund som inte är bland de duktigaste, kanske den i gruppen som ”stör” mest,  måste få  besked om vad den gör som är bra för att utvecklas och inte tappa motivation.

Det finns alltid något man kan uppmärksamma som är positivt.

Man bör komma ihåg att människor lär sig på olika sätt, vi har olika inlärningsstilar.  Något förenklat så…..Ex. vissa är mer analytiska och behöver få lära sig nya saker stegvis bit för bit, från punkt a till ö,  för att sedan skapa en helhetssyn.

Medan andra tvärtom har en holistisk inlärningsstil och måste få utgå från en helhet, få sätta saker i sammanhang och från det arbeta sig inåt mot detaljer.

Analytiska personer behöver få saker dokumenterade och tappar lätt koncentrationen om man inte följer en ”röd tråd” i undervisningen. Medan det mer skulle trötta ut den holistiskt lagda , att alltid gå från ruta 1 till 10.

Analytiska personer behöver ha ordning och reda och ha tyst omkring sig när de ska lära sig något. De holistiska är de som gärna pratar lite ”bredvid” och kan vara just samma personer som gärna lyssnar på musik samtidigt som de läser något.

Som en jämförelse kan nämnas att de flesta matteböcker inom skolvärlden passar den analytiska personens sätt att lära sig. Medan den holistiske skulle lära sig mest av att ”gå ut i den verkliga världen” och lära sig matte genom praktiska konkreta exempel.

Tänk vad många elever i skolan som trott att det är deras ”fel” att de inte förstår… när det egentligen kan handla om att det är undervisningsmetoderna som inte stämmer.

Det är ju många fler inlärningstilar  och aspekter att ta hänsyn till men detta är en av de största skillnaderna. Vi kan sällan skapa en perfekt lärande situation för alla samtidigt men man bör åtminstone tänka på att variera sina undervisningsmetoder. Man kan även tänka till lite mer om HUR man presenterar en ny uppgift och HUR man ger instruktioner.

Numera har jag  funnit en del inspiration hos några av de bästa hundtränarna i Sverige, inom agility: Jenny Damm, vars handlingstil passar mig och mina hundar väldigt bra.

Inom lydnad och etologitänk är Kent Svartberg en av dem som bidragit till mer fördjupade kunskaper.

Jag var på en studiedag där Kent föreläste om bl.a. ”rasnycklar”, tävlingspsykologi och hjälpte oss att koppla den senaste forskningen till praktisk träning med hundarna.

Idag när jag tränar agility eller klickerträning tänker jag mycket mer på hur hunden tolkar situationer och varför den reagerar som den gör.

Några ord som Kent sa har dykt upp i mina tankar just nu:

För att få ordning på mina vänster-höger kommandon som jag inte får signalsäkra utan att använda kroppsignaler: Jag vill kunna minska ner på mina hjälper för att det ska funka på banan.

Kent sa:

Om att kunna minska på hjälper:

-Minska ner successivt i små steg

-Variera mellan hjälp och utan hjälp

-Ta bort hjälp men acceptera kvalitetsförsämring.. jobba upp igen med kriterier

Om belöningsträning:

-Målet är att hunden ska veta VAD den får belöningar för, och VILJA göra rätt.

Jag vill få snabbare kontaktfält..

Kent sa:

-Fråga dig vilka utföranden som ska belönas..

-Om man bara belönar de bästa prestationerna finns risk att hunden tappar motivationen..

-Om man använder utebliven belöning för de sämsta prestationerna?.. Kan bli för mkt belöningar..

-Belöna i stället allt över genomsnittet!.. En del hundar får belöningar för vad som helst vilket inte förbättrar kvaliteten..

Om att hunden ska kunna prestera lika bra fast den VET att jag inte har godis med mig på banan..

Kent sa:

-Hunden ska kunna prestera lika bra på tävling som på träning.. Oftast gör vi felet att bara använda hjälper som vi inte får använda i tävlingssituationen.

-Etablera tävlingsmässiga belöningar vid sidan av andra -använd dem för att bekräfta ex. träning:  mkt beröm/social belöning före godis, tävling: mkt beröm/social kontakt.. men inget godis.

-variera belöningstillfället, ibland när hunden är på väg att börja, ibland mitt i , ibland efter prestationen.

-Träna i tävlingslika situationer!

-Överträna, lär hunden att klara av att prestera i ännu svårare situationer..  (hmm ska jag träna på 14 pinnar i slalom.. 30 hinder i en bana…?)

Ang. rasnycklar..

-Försök förstå hunden, Hur lär sig just den här hunden? Det finns inget ”måste” förutom att man måste ta reda på vad som fungerar på just den hunden..

Risk att tänka på:

-Hunden kanske får utföra sådant som den inte är vältränad på (under tävling) med risk för att den blir besviken och/eller frustrerad..

Resultat= att hunden presterar sämre på tävling än på träning!! (man ska inte börja tävla för tidigt…)

Tänk att det verkligen ofta är så i livet att det efter regn kommer solsken.

Ljusa lyckliga ögonblick kommer precis i rätt tid innan skuggorna börjar ta grepp om livet.. Antagligen finns det en mening med det. Kanske man behöver de jobbiga stunderna för att glädja sig mer över de roliga.

Som i agilityn.. ibland känns det så tröstlöst att orka motivera sig att träna så mycket som man borde. Och just när man känner att man fastnat eller det känns svårt att komma vidare, att man är beredd att ge upp,  så kommer plötsligt det där härliga ögonblicket som gör att man får motivation att kämpa vidare. Det kan vara ett perfekt lopp där man känner totalt flyt.. eller en efterlängtad pinne… eller att det där man tränat på så länge plötsligt känns lätt. För att hålla motivationen och glädjen uppe så är det så viktigt att inte ha för höga mål men ändå våga drömma.

När man har för höga mål i agility så är det lätt att man i stället känner misslyckanden hela tiden. Dessutom borde man tänka på hur mycket man faktiskt uppnått, jämföra sig med hur det var innan.. hur mycket ens hund egentligen utvecklats.. hur mycket bättre man själv faktiskt blivit. Glädjas åt det man har i stället för att tänka på och vara missnöjd med det man ännu inte uppnått.

Jag har lättare för att sätta delmål …och realistiska mål för mina hundar.. men inte för mig själv. Borde tänka mer på det.. delmål gör ju att man har större chans att klara dem och på så vis håller man uppe sin egen motivation. Inte vara för hård mot sig själv om det råkar bli fel.

Det viktigaste är ju att man verkligen gör sitt bästa och tar tillvara på sina chanser.. och att man faktiskt lägger mer kraft och energi på det som känns bra i livet.. fokusera på det som ger energi till sig i stället för att lägga massa tid och engagemang på sådant som drar ut energi…

Att tänka på det man inte gjort bra.. t.ex. att tänka på varför man gjorde just så där under ett lopp när det blev fel.. det bidrar ju inte direkt till att det går bättre nästa gång.. men om man tänker på det man ändå klarat bra..så kan man i stället höja sitt självförtroende inför nästa lopp…

Varför ska det vara så svårt då???

Belöningen ska vara något som hunden verkligen vill ha, om hunden inte ”bryr sin om” belöningen ex. blir glad av den så är det ingen belöning för hunden även om man själv kanske tycker det..  Om man belönar felaktiga el. halvbra beteenden så kommer hunden inte utföra bättre beteenden än det.  Det är viktigt att hunden förstår vad som förväntas av den, därför ska man hålla fast vid sina kriterier, lägga dem på rätt nivå och belöna endast då hunden når exakt detta kriterium.. Sakta med säkert höjer man successivt kriteriet. Om hunden inte når upp dit så har man lagt kriteriet för högt och måste alltså sänka till en lättare nivå.

Samtidigt så begränsar jag hundens möjligheter att kunna göra fel. Jag vill inte hålla på med att ständigt korrigera eller locka hunden genom hindren. Därför vill jag helst träna under ”rätt” förutsättningar. Om mina hundar inte är motiverade under träningen dvs jag inte lyckas motivera dem så är det bättre att avbryta helt än att träna in beteenden som jag ändå inte blir nöjd med.  Jag bör förbereda träningen och miljön omkring så mkt jag kan för att öka mina chanser att lyckas bra med träningen. Varje gång ex. hunden ”lyckas” springa ifrån mig till ex. en löptik som tränar nära oss. så har jag dessvärre förstärkt just det beteendet…. Sannolikheten ökar att hunden gör det igen nästa gång eftersom den lyckades en gång.

Jag vill att mina hundar ska VILJA samarbeta med mig, jag ska inte behöva tvinga dem till det. Detta kräver förstås mycket tålamod.  Det är så viktigt att man lyckas motivera hunden, om den inte blir motiverad så kan man inte direkt kräva precision eller fart i utförandet. Men MED motivation kommer hunden automatiskt öka farten i utförandet och då kan man lättare jobba med precisionen också..

Min åsikt är ju att klickerträning är en väldigt effektiv träningsform och som erbjuder snabb inlärning under positiva former.

Det är spännande att se vilka skillnader det faktiskt är mellan mina hundar gällande hur snabbt de tar till sig nya kunskaper och drar nytta av sina tidigare erfarenheter.

Det märks en tydlig skillnad i hur fort de lär sig fast jag inte gör någon skillnad i metod.  Den enda skillnad jag vet om som kan vara avgörande  är att den ena hunden är mer självsäker överhuvudtaget och därmed vågar prova sig fram på ett annat sätt. Han erbjuder nya beteenden snabbare och förstår tidigare vad det är jag klickat för.  Dvs det krävs färre repetitioner innan jag kan gå vidare i kriterieschemat. Med den lite mer osäkra hunden måste jag verkligen vara supernoga med att bryta upp kriterierna i ännu mindre delar och ha fler lyckade repetitioner.

Nu kan båda  t.ex ”gå under”  en bom men det är enbart den ena hunden som redan är på stimuluskontroll dvs utför beteendet på signal .

Här kommer några punkter att tänka på vid klickerträning, jag får påminna mig själv om detta ibland med

Ø  Tänk på att variera plats och miljö under betingningen, så vi inte betingar klickern med något annat än vi tänkt oss.

Ø  Definition av begreppet ”inlärt beteende”: När ett beteende är förutsägbart är det inlärt, om beteendet ej är förutsägbart så är det ej inlärt.

Ø  För varje gång hunden får möjlighet att göra ”fel” så ökar sannolikheten att ”fel” beteendet uppstår igen

Ø  Viktigt med variation på belöningarna för att de inte ska tappa i värde

Ø  En bra tränare är duktig på att sätta rätt kriterier

Ø  Försök undvika att använda belöningar som ”muta” att locka med, det tar bort hundens fokus från det den gör, den är inte medveten om sitt beteende på samma sätt och det ger sämre inlärning.

Ø  Signal ska ej betyda krav, det ska betyda ”här finns en möjlighet till belöning”

Ø  Om dina signalord har blivit ”förgiftade” dvs förknippade med negativa känslor hos hunden pga för hårda krav: BYT signalord!

Ø  Absolut stimulus kontroll: Hunden ska inte alls utföra beteendet om den ej blivit tillsagd/fått signal för det.

Ø  Om hunden blir stressad av klickerträning så beror det oftast på att man är dålig på att sätta rätt kriterier och dålig på att sätta signaler på beteendet.  Tänk på att även miljön kan vara en signal som hjälper hunden.

Ø  Var stilla precis när du klickar så att inte dina rörelser blir förstärkande för beteendet.

Ø  Likaväl som vi ska veta VAD vi ska klicka för så ska vi veta vad vi INTE ska klicka för.

Ø  En hög frekvens av förstärkning minskar störningskänsligheten

Ø  Var noga med att tänka efter vad en signal ska stå för. Ska den betyda att hunden ska utföra en rörelse? Upprepa rörelsen tills den får en ny signal? Eller ska rörelsen pågå till ny signal ges?

Ø  Tänk verkligen efter HUR beteendet ska utföras, ex. att sitta från stående är inte samma beteende som att sitta från liggande. Ofta har vi bara en signal som betyder positionen fast det är 2 olika typer av rörelser som ska läras in.

Nu finns det några filmer iaf  på filmsidan från agilitytävlingen i Halmstad. Bl.a  en hopp 3 som hade en riktigt utmanande bana.. en lång raka från tunnel till långhopp till en vänstersväng vid en threadle. Oj vad man fick springa för att hinna komma i rätt position till threadlen och många var vi som sprang som galna men ändå diskade oss.. Men en riktigt kul bana var det ändå   Tyvärr han jag inte filma mer ett ett fåtal lopp men om ni är nyfikna på hur banorna såg ut så kolla in filmsidan.

Så.. dags för lite träningsplaner med störningsträning i olika former… det är ju nyttigt att träna på även inför tävlingsbanorna..  Läs gärna min artikel om störningsträning!

Tom när allt känns så bra som det bara kan så vågar man inte hoppas fullt ut att man ska lyckas med det man vill.

Varför?  Varför vågar man inte alltid tro på sig själv? Kanske det är en skyddsmekanism som sätter in för att skydda sig mot den besvikelse man känner om det inte går som man vill ändå..

Men om man hela tiden har kvar den där lilla osäkerheten inom sig.. att tänka att möjligheten finns att man misslyckas.. att det nog är för bra för att vara sant när något går riktigt bra… så lämnar man ju även öppet för att det kan faktiskt kan bli så… Fast man inte vill egentligen. På något sätt så är man förberedd på misslyckadet.. på att bli besviken.. vilket ju inte direkt främjar chanserna att det tvärtom kan gå riktigt bra! Snarare bjuder man in misslyckandet..

Tänk om man kunde tänka bort all rädsla för att misslyckas och bara lita på sig själv och det man känner! Att våga tro på det man har, att man faktiskt kan! Att våga lita på sig själv! Att våga för att vinna……..

Oavsett om det gäller en tävling där man vill vinna eller kanske ta en pinne,  eller i andra situationer i livet där man har något fantastiskt framför sig

..så får man inte släppa in tankar som gör sannolikheten större att man bara förstör för sig själv. Vad vinner man på det? Om man tänker negativt innan ngt händer för att liksom gardera sig OM det händer.. för att det inte ska göra lika ont då.. så har man redan gjort illa sig själv egentligen.. Och det är mycket värre! Så man måste våga drömma! Man måste tillåta sig att tro på att man kan lyckas.. att det ska gå bra!