En jobbig tid.. (en sjukdomshistoria om hunden Izor)

Inlagd den Maj 30, 2011 i Hundar | 2 kommentarer

Min kära lilla hund Izor har varit sjuk en lång tid.. en anledning till att jag tappade fokus på skrivandet här på hemsidan klickercenter.  Izors sjukdom har tagit all min kraft och massa tid och inte minst en kamp för att han skulle få rätt behandling från veterinärerna,  men han är värd det! Han drabbades plötsligt av en mag/tarm sjukdom som började med att han helt tappade all sin aptit från ena dagen till den andra. det har varit en mycket jobbig tid fylld med mycket förtvivlan men även hopp om att han ska bli bra. Han har varit en kämpe! Jag har också kämpat och försökt göra allt jag någonsin kan för att rädda honom. Jag skulle kunna skriva kort att han överlevt! Så nära var det faktiskt att han inte skulle klara sig.. minst 3 gånger har han i princip haft döden i sin tass.. men återhämtat sig mirakulöst i sista stund alla gånger. Men jag väljer att skriva en längre historia här. Han har betytt så mycket för mig och bidragit till att jag själv ändrade mitt liv i rätt riktning för flera år sedan så jag var skyldig honom att ge tillbaka det nu.

Historien om Izors sjukdom:

Izor var en fullt tränad frisk agilityhund, bra fysik, bra med muskler och god kondition, aldrig varit sjuk men plötsligt…
I mitten på mars, en tisdag kväll, ville han plötsligt inte äta en kväll. det brukar hända väldigt sällan, han är normalt en mycket matfrisk hund. efter en extra kvällspromenad åt han iaf upp sin mat och jag trodde det var bra, vad jag inte visste då var att det var början på en över 2 och en halv månaders lång kamp, som ännu inte är över…. Han var fortfarande pigg dagen efter men vägrade helt att äta. han åt inget på hela dagen. förutom en skiva kalkon som min dotter fick i honom.. Jag funderade på alla möjliga orsaker, hade han fått i sig ngt ben som fastnat? parasiter? fått i sig ngt giftigt? Han var ännu pigg så jag avvaktade till torsdag. Då ville han fortfarande inte äta. han drack iaf bra. Nu började han bli ngt tröttare men inte särskilt farligt. jag provade med olika metoder att få i honom mat, gav olja för att ev. mjuka upp kring ngt föremål i magen, och avmaskade honom. På fredagen ringde jag djurkliniken i närheten som lovade ta emot honom på em men lämnade sedan återbud, då var jag snabbt på väg till Blå stjärnan i Borås.

Där togs han in för röntgen, man misstänkte ju förstås ngt främmande föremål i mage/tarm. det enda som syntes på röntgenbilden var en utspänd tunntarm. Inga symtom på smärta. Detta är ngt som skulle återkomma: att veterinärer bedömde honom som smärtfri vid tryck på buken, men han hade ont men visade det inte riktigt! Veterinären bedömde att han helt enkelt hade en typ av maginfektion så ha mådde illa och därför inte ville äta. Det gick tydligen en slags vinterkräksjuka på hund i området. Han fick en spruta mot illamående som skulle få igång honom att äta och specialmat att ge hemma… så lätt blev det INTE, när vi kom hem på kvällen slutade han nämligen att dricka också..

Natten till lördag blev han mycket tröttare och svagare allmänt. Han blev uttorkad rätt snabbt trots mina försök att få i honom vätska så det blev akut färd till Blå stjärnan i Göteborg. Där blev han inlagd för dropp och provtagning. De bedömde det också som ngn magsjukdom. I detta stadie hade han fortfarande normala blodvärden förutom uttorkningen.. Ett dygn senare skickades han hem med order om tvångsmatning, ytterligare specialmat och dyr räkning… Men Izor var piggare efter droppet, var glad och nästan sig själv men hade ju inte börjat äta ännu ändå! Efter tvångsmatning under dagen och kväll så började han få diarre.. Ngt som inte skulle ge sig på många veckor.. Jag fick inga svar på vad som skulle kunna vara orsaken till hans symtom och jag funderade hej vilt själv på alla möjliga orsaker.  Trots mängder av undersökningar, ultraljud, blodprover, röntgen osv fanns inga svar på varför han blivit dålig.. Jag slutade ge min andra hund det foder vi använt, Hills natures best, ifall att det fanns en förklaring där, kunde fodersäcken vara otjänlig? Efter 2 dygn blev Izor inlagd igen. mer dropp och fler undersökningar. nu hittade man en första möjlig orsak: ett snabbtest hade visat förhöjt värde på bukspottskörteln. men det kunde vara missvisande så därför skulle ett prov skickas för analys till Tyskland, det kunde ta en vecka.. Izor åt fortfarande inte och började nu tappa vikt väldigt snabbt. Han hade sprutande diaare flera gånger per dygn och det var väldigt svårt att hålla uppe vätskebalansen på honom. Han blev lite piggare igen efter dropp på sjukhuset, medel mot illamående, nu lite smärtstillande och fick komma hem igen. trots mina försök att få veterinärerna att göra ngt mer under tiden, jag krävde tex antibiotika, så hände inget mer. Hur skulle vi klara en vecka till??  han drack lite grann hemma nu men hade ingen matlust alls. eller rättare sagt, han kom fram till matskålen, tittade och gick bort. Han ville nog äta men kunde inte?? Hade han ngt problem med mun/hals ändå? Efter ytterligare en vända till sjukhuset, trots dropp hemma också så hade han gått ner från 10kg till 7.5 kg. Slutligen kom provsvaret som visade att han inte hade ngn inflammation i bukspottkörteln. vad var det då?? Izors ork och humör gick upp och ner, ibland ville han leka med sin älskade boll men mest ville han gå in o vila i sin tygbur som han fick ha för att kunna krypa undan lite o va ifred. När vi gick ut fick jag bära honom eftersom han började bli väldigt vinglig och svag i sina muskler.. han ville hela tiden gå ner till vår damm för att dricka, men han tog bara en gnutta och stod sedan och tittade ut över vattnet som om han villa hoppa i . Törstig var han alltså men kunde inte riktigt dricka, säkerligen mycket ont i magen.

Efter nästan en månad togs han in för en endoskopi, men var då i så dåligt skick att den sköts upp. Jag kom in men honom på sjukhuset en söndag då han var väldigt uttorkad igen, ögonen var insjunkna och han var väldigt svag. Jag var helt förtvivlad, varför kunde man inte göra mer?? Han ”klarade” sig ett tag till.. Nu fick han antibiotika, magsyrahämmande, tarmflorabakterier, och vitaminer. Efter någon vecka blev det ändå dags. då var han så dålig att familjen tog farväl av honom och var beredd på det värsta. Kanske skulle han inte klara narkosen nu.  veterinärerna funderade på magsår, cancer eller mag/Tarminflammation. Allergi?? Han fick iaf nu endast äta allergifoder el speciellt mag/tarmfoder. Så länge vi inte visste säkert fanns ett hopp. Jag väntade på att det skulle börja ge honom kortison. de ville inte ge det före endoskopni och biopsni eftersom det då skulle kunna dölja symtom.. men eftersom han var så dålig tyckte jag att nöden skulle få gå före men …

Endoskopin gjordes en torsdag efter att han varit på sjukhuset i ytterligare 4 dagar, jag väntade oroligt på besked. Han vaknade upp till min stora lättnad. De hittade inget direkt vid undersökningen och svar på biopsi skulle ta minst 10 dagar, skulle han överleva så länge? Nu blev han ännu sämre, det var jag inte alls beredd på. för efter edoskopin fick han en ännu värre diarre, nu rann det ur honom hela tiden. Inte brunt som innan utan nästan helt genomskinligt och lite skummigt.. Han hade fått en sond insydd så han skulle sondmatas hemma. På sjukhuset hade de börjat ge honom mat i sonden 10ml varje timme. På lördagen efter endoskopin fick han komma hem igen i mkt dåligt skick.. Men han var ju glad? och viftade på svansen? så han var ju lite piggare tyckte sjukhuset, jag det var ju så han var, försökte alltid vara tillgiven och visa sig vänlig mot andra.. Äntligen fick han näring i sig. Nu skulle han väl kunna bli lite starkare? Nu fick han äntligen kortison också, det måste väl hjälpa? Nej, det blev omöjligt uppdrag, han drack nästan inget själv, väldigt lite, och skulle få 5dl vätska med instant recovery diet inblandat om dagen. Men högst 10ml per timme. det säger sig självt.. det var en omöjlig ekvation att få i honom 5 dl om dygnet när han bara kunde få i sig 10 ml per gång… och nu började han kräkas också, en del kom upp via sonden… inte ens om jag var vaken hela dygnet runt och sprutade in mat i sonden varje timme så fick jag i honom det som behövdes. Och nu började han plågas lite fööör mycket. Led han för mkt? var det dags att avsluta behandlingen? Han hade mycket jobbigt med diarren och trots att jag tvättade honom nästan hela tiden fick han sår runt rumpan/under svansen av all sur diarre.. vad skulle vi göra. Jag gav dropp hemma också men det räckte inte. Söndagen efter han kommit hem fick jag åka tillbaka. natten till söndagen började han tappa i medvetande. jag fick snabbt ge extra dropp, under tiden trodde jag att han skulle då där i min famn på hallgolvet hemma.. fruktansvärt… iltransport med bil till akuten i göteborg igen.  Jag var säker på att han skulle dö redan i bilen…  Vi fick komma in snabbt men det var ytterligare en veterinär som skulle undersöka honom, jag var frustrerade och väldigt orolig, ville att Izor skulle få intensivvård omgående, slippa plågas.. de minuter som veterinären ställde frågor, frågor som redan minst 7 olika inblandade veterinärer redan ställt, var några av de längsta i mitt liv… men till slut tog veterinären Izor i sin famn och bar iväg honom till intensivvård.  Nu vägde han bara 6. 3 kg. Han hade gått ner över 3.5 kg! Han var så smal så benkotorna syntes. han kändes bara som skinn och ben.. PÅ måndagen ringde veterinären och sa att han var mycket dålig fortfarande och att det gav honom allra senast till onsdag att bli bättre, annars skulle de avsluta behandlingen, cortisonet borde redan ha hjälpt..  jag berättade för familjen och vi ställde in oss på avlivning, många tårar.. jag ringde Izors uppfödare och berättade , ett väldigt svårt samtal. Familjen omkring mådde ju förstås också dåligt av situationen, nästan hela min tid gått åt att pyssla om Izor. Som tur var jobbade jag inte, annars hade detta aldrig gått… men det hade varit otroligt tufft ändå. speciellt med en lite bebbe att ta hand om bredvid samtidigt.

På måndag sen kväll efter detta ringde jag blå stjärnans betaltelefon för kanske 20:e gången denna tid, få veta hur Izor mådde.. nu sa en sköterska att diarren faktiskt var ngt bättre! Hoppet tändes igen! mitt hjärta slets i tusen bitar om och om igen men jag skulle inte ge upp om inte Izor gjorde det. PÅ tisdag ringde samma veterinär igen och sa .. ja, han var faktiskt något bättre, diarren började äntligen avta, han skulle inte behöva avlivas än iaf.  NU hade provsvaret från endoskopin kommit, nervöst.. det visade på en obestämd mag/tarminflammation , gastrit. men inga tecken på cancer. Lättnad att det inte var det värsta men ändå en ständig tanke om vad orsaken egentligen var till hans problem i början..
Och onsdagen efter, då han varit så nära att ha sin sista dag, började han få tillbaka lite aptit!! lycka!!!! han åt lite men ändå! han fick fortfarande dropp så ingen visste om han ville dricka. På fredagen fick han komma hem igen, det kändes verkligen  konstigt, jag trodde ju att jag aldrig mer skulle få se honom igen. Jaa, han åt mat igen och JAAAA!! han ville dricka själv, och han drack mycket!! Äntligen hade kortisoner börjat verka.. det var verkligen i sista sekunden. han avföring började bli mer grötig istället för den rinnande form den haft så länge. Han fick massa medicin redan och nu en rätt hög dos kortison. I detta läge hade blodprover börjat ge fler saker att oroa sig för, främst pga långvarig diarre,  levervärde ökade, han hade albumin i blodet (protein utsläpp pga kraftig avmagring) , mycket lågt kaliumvärde, så lågt att veterinärerna var allvarligt bekymrade för detta. Risk för hjärtpåverkan.

Några veckor senare så har han varit inlagd ytterligare en omgång för dropp, när vi försökte sänka kortisomdosen slutade han äta igen. men sen vi höjde den tog det 3 dagar så började han äta igen efter att även nu fått med sig aptitstimulerande medicin hem. Nu hade man upptäckt att han även har en leverinflammation.. varför? troligtvis hade ngn bakterie tagit sig vidare från tarmen till levern. Fler mediciner..

Nu har han varit på uppgång i över 2 veckor, det är dags att försöka dra ner på kortisonet igen, oron finns där hela tiden. men Izor är piggare och mycket gladare, nästan för pigg! Han ska ju ta det lugnt! Och han vill äta på massa som han inte får, han får verkligen hållas koll på. alla sjukhusvistelserna har dessutom gjort honom extremt mammig, han vill vara nära mig hela tiden.. Vi kan promenera en liten stund och han är väldigt hungrig , nu har han gått upp till 8.8 kg. men musklerna kommer att ta tid att få tillbaka. Det har som sagt varit en lång kamp, både med att ta hand om Izor, orka själv och att kämpa med att få alla inblandade veterinärer att lyssna och ge Izor den behandling jag tyckte han behövde, det blev för många olika teorier och olika viljor hos veterinärerna som var inblandade. Men som tur var fanns några kunniga som  hjälpt oss på vägen. Kanske vi aldrig får veta varför han blev dålig från början. Vi håller tummarna för att han ska bli helt bra igen. Hans blodvärden är nästan helt normala nu och mag/leverinflammationen tycks läka.. Rahabiliteringen går vidare. Jag är så glad han finns kvar!

 

uppdatering 110826:

Izor har fortsatt gå upp i vikt, väger mellan 9.6-9.9 kg. en avsevärd skillnad från han var sjuk. nu är det en balansgång mellan att han inte ska gå ner och inte ska gå upp. Hans aptit är fortfarande mycket god., han är en rikitig mattjuv och jag får verkligen passa så han inte får i sig ngt han inte ska ha, han tjuvar gärna sin brors mat också om jag inte har full koll. Han är betydligt piggare, det blev han främst efter vi bytte antibiotika från Flagyl till Tetracyklin… Vi är nu ner i en kvarts cortison per dag, om en vecka hoppas jag han är klar med cortisonet helt. eftersom vi bytte antibiotika fick vi vänta med nedtrappningen av cortisonet för att inte för mkt skulle hända på samma gång med medicinerna. Han har börjat få en del biverkningar av mediciner, ex håravfall på nosryggen, runt halsen och framme på ryggen. Pälsen som blev bortrakad på bröstet har knappt växt tillbaka ngt alls, svansens päls börjar komme med ngr fjun här och där, likaså på frambenen där alla blodprov tagit/kanyler suttit. Han har iaf börjat bygga lite muskler även om det går långsamt. Från att jag bara kunde ta ut honom utanför huset till att gå runt huset.. så kan vi nu gå promenader på ca 3 km per dag, långt ifrån innan sjukdomen men mycket bättre. Börjar hoppas på att han faktiskt ska få vara frisk och att kanske få tävla med honom igen. Men det viktigaste är ändå att han mår bra. Jag kollar alltid på honom.. hur han verkar må, hur glad han är, om han är stel, det första jag gör på morgonen.. och hur han äter, hur han bajsar etc etc väldigt noga varje dag. Beredd på bakslag ända tills han får sluta med medicineringen och ändå efter en tid fortfarande mår bra.