Våga ta risker och inte ta allt på så himla stort allvar..
Efter en period där jag fann att jag äntligen började finna lite ro i kroppen så infann sig den berömda stressen igen.. alldeles för mycket att tänka på och saker att ta itu med. Även om det är en del roliga saker också så kräver det ändå energi .. vilket varit en bristvara under vintern.
Ibland kan man lära sig mycket av våra hundar, då menar jag inte bara hur vi blir duktigare hundtränare utan även hur man borde förhålla sig till livet. Hundarnas liv verkar vara så bekymmersfritt ibland.. även om de ser ut att lida enormt tex. i längtan efter granntiken som löper…
Mina hundar är alltid glada när jag kommer hem och översvallar mig med sina känslor. De leker gärna och försöker få med mig också i mitt i nuet. Men ger jag mig själv tid att bara vara? Att leka lite i livet?
Inte bara leka som aktivitet utan att hitta känslan och attityden mitt i alla måsten och stress.
Inte ta allting på alltför stort allvar.. Kunna släppa och gå vidare. Det sista är ju hundarna enormt duktiga på! Och deras enorma nyfikenhet är beundransvärd, i vilken ålder tappar man egentligen en del av det? Barn är ju så mycket nyfiknare än vuxna… fast där tycker jag att jag ligger rätt långt fram fortfarande..
Ibland kan jag uppleva dem som rent av dumdristiga i saker de hittar på.. risker de tar för att t.ex. få tag på en eftertraktad leksak… de tappat ner någonstans. Men de VÅGAR ta risker. Vågar vi det? Att ta risker kan skrämma, rädslan kan hålla oss tillbaka. Och vi kanske missar något som skulle kunna leda till något väldigt positivt i slutändan.
Risken att bli sårad kanske… men vad missar jag då? Jag vinner kanske lite lugn en stund, känner mig trygg… Men missar kanske något fantastiskt. I kärlek måste man våga riskera att blir sårad. Våga för att vinna något bra. Precis som på tävlingsbanan med hundarna, våga riskera att diska mig för chansen att vinna!
Senaste kommentarer